När jag blundar ser jag det där jävla rummet igen.

18 år, september, mitt första studentrum.
Damm, tidningar och smutsiga kläder på golvet, nerdragna persienner. På ett skrivbord stod en gammal grå dator och spydde ur sig blått äckligt ljus. På väggen hängde en nylonsträngad akustisk gitarr och på sängen låg vi.
Jag läste högt för dig ur Bruno K. Öijers \"Sång för anarkismen\" utan att fatta vad den handlade om, men jag hade läst i nån tidning att \"Bruno K. Öijer är vår tids störste moderne poet\". Så därför läste vi Öijer. Vi läste annat också;
Majakovskij & Tristan Tzaras dadaistiska manifest.
Camus, Sartre & Proust.
Karin Boye & Tomas Tranströmer.
Vi fattade inte så mycket av dom heller, men det var ett sätt för oss att lära känna orden, att mystifiera en värld som syntes oss hopplöst enkel och banal.

Vi gjorde allting i den där sängen. Läste diktsamlingar och romaner. Såg på tv och knullade. Pratade och lyssnade på musik. Hela sängen var full av smulor från alla mackor och kakor som vi hade ätit i den och askkoppen på sängbordet var full av fimpar efter alla cigaretter jag hade rökt bara för att få känna mig som Humphrey Bogart eller James Dean.
Vi pratade om att flytta till Paris och bli gatumusiker men orkade sällan ta oss de fehundrarna metrarna till videobutiken för att hyra en film.





*





När jag blundar ser jag den där jävla tunneln igen.

Den där tunneln som man var tvungen att gå igenom varenda jävla dag för att komma till och från skolan. Väggarna som var fulla av klotter.
Jonas hjärta Emelie.
Robin hjärta Jenny.
Håkan hjärta Sara.
Peace, love & hallonsaft.
Död åt alla blattar!
Bevara Sverige svenskt och tusen hakkors.

Du sa att nån borde göra nåt, kanske spraya över hakkorsen och rita dit blommor istället. Men jag tyckte på något konstigt bakvänt sätt att det var fint. Så mycket kärlek och hat på en enda vägg. Jag gick dit en gång med en sprayburk och skrev Hitler in my heart.
Jag vet inte varför jag gjorde det, det kändes bara rätt just då. När jag berättade det för dej sa du att jag var sjuk. Sjuk och dum i huvudet. Du visste inte hur rätt du hade.





*





När jag blundar ser jag den där jävla cykeln igen.

Den där cykeln som du hade fått för hundrafemtio spänn i en begagnataffär. Den där cykeln som var full av rost och vars bromsar knappt fungerade.
Den där cykeln som blev stulen tre gånger men som du alltid på något märkligt sätt lyckades få tillbaka. Den var en högst konkret metafor för vårt förhållande.
Jag ser mig själv på pakethållaren och du på sadeln. Vi är på väg nerför en backe på en grusväg ute i skogen. Vinden fladdrar i våra hår och jag håller ett hårt tag runt din midja. När vi är mitt i backen får vi plötsligt syn på en gubbe som är på väg uppåt, ledandes sin cykel. Du försöker gira undan men det hela slutar med att vi hamnar i diktet. Sen ligger vi där skrattandes i en hög av armar & ben, kedjor & pedaler, ett vingligt styre, trassligt hår och trasiga reflexer.





*





När jag blundar ser jag den där jävla partilokalen igen.

Revolutionär kommunistisk ungdom. Sju stycken barn som ville göra någonting men oklart vad. \"Vi måste samla styrkorna\" sa Patrik som var tjugofem och därmed den självklare ledaren.
\"Vi måste ut på gatorna och informera och demonstrera.\"
\"Vad ska vi demonstrera mot?\"
\"Allt. Att man säljer ut företag till andra länder. Att man sänker skatten för höginkomsttagare. Att man låter marknadskrafterna styra våra liv. Är det inte förjävligt?\"
vi nickade samstämmigt, sen gick vi hem och åt chips och kollade på \"Sex & the City\".

Jag föreslog en gång att vi skulle skriva dadaistiska pamfletter på papper som vi sedan vek ihop till pappersfygplan och kastade ut över torget från en balkong på fjärde våningen.
Patrik kallade mig hopplöst naiv. \"Du får inte låta konsten bli ett mål i sig, den är bara ett medel i kampen, fattar du?\"
Jag nickade som att jag förstod vad han pratade om när jag i själva verket inte hade en suck.





*





När jag blundar ser jag Eriks jävla kök och ett krossat glas på golvet.

Någon har krossat ett glas. Ingen vet vem någon är så alla får skulden. Glaset ifråga är inte vilket glas som helst, förklarar Erik med en förorättad min (som om det krossade glaset vore en personlig förolämpning), utan ett särskilt fint glas som han har fått av sin mormor. Sen förklarar han att festen är slut och att alla måste gå hem.
Vi tar på oss våra jackor & vantar & yllehalsdukar & mössor. Sen går vi ut. Du och jag går ner till kanalen där isen just har lagt sig. Jag tar ett försiktigt steg ut och känner hur det knakar till.
\"Jag räknar till tre sen springer vi, okej?\" säger jag.
\"Okej\" säger du.

Vi tar lång sats och sen börjar vi springa.
När jag är nästan mitt på brister isen och jag sjunker ner i det iskalla vattnet. Jag vrider mej om och ser att du står kvar på kanten. Som tur är så är det inte långt dit. Jag lyckas ta mig upp på isen igen och ta mej tillbaka.

När vi kommer hem till mitt studentrum och jag har fått av mig dom våta kläderna kryper vi ner under täcket. Du värmer mej och jag fortsätter andas.





*





När jag blundar ser jag den där jävla telefonen.

Det är en sån gammal grå med nummerskiva. Den är min mammas. Jag bor hemma hos henne nu under sommarlovet. Det har gått nästan två månader sen vi sågs sist men nu står jag här med luren tryckt mot örat och lyssnar till din röst och ord som jag inte förstår.
\"Vadå inte funka?\"
\"Jo men alltså... jag har så svårt att förstå mej på dej... det känns som att du inte bryr dej om nånting egentligen...\"
\"Det är väl klart att jag gör.\"
\"Ja men det känns inte så.\"

Jag fokuserar på telefonen, nummerskivan, hålen för fingrarna, siffrorna.
Nio.
\"Det är inte det att jag inte tycker om dig...\"
Åtta.
\"...för det gör jag...\"
Sju.
\"...det är bara det att jag behöver vara själv ett tag och se om det är det här som jag verkligen vill...\"
Sex.
\"...Jag har börjat fråga mej själv varför jag inte saknar dej när du inte är här...\"
Fem.
\"...och det är för att...\"
Fyra.
\"Fan, jag gillar dej ju, det är ju inte det egentligen men...\"
Tre.
\"Äh.\"
Två.
\"Det var väl det jag ville säga.\"
Ett.
\"Hejdåra.\"

Linjeton.





*





När jag blundar ser jag ditt jävla ansikte. Det är hemskt vackert och hemskt plågsamt.

Du sa att man måste hålla ögonen öppna för det kommer alltid nya chanser. Men jag väljer att blunda istället. Det är jobbigt, men samtidigt lättast så.