du stal alltid orden ur min mun
innan jag hunnit säga nåt
men blandade och tänjde dem
så när de kom ut var det ändå dina egna så
vardagliga men ändå vackra så
påtagliga men ändå overkliga


och varje gång det hände
var det som att känna hur någonting lossnade
det var som att plötsligt vara fem igen
det var som att stå och se på
när de öppnade upp forsen där hemma
och lät vårfloden komma

i samma strida ström kom orden nu


liksom bubblandes


liksom tumlandes


i svallvågorna
efter explosionen




och när jag spelade Sonate Pathètique
var det ju egentligen dina strängar jag försökte slå an
med mina klumpiga händer
du visste det men du sa inget
du bara log och
kröp upp med benen i soffan



och jag vet inte men
kanske lärde jag mig lite för väl
vilka tangenter jag skulle trycka på för
resonansens skull
eller så var det
frånvaron av disharmoni
och omöjliga drömmar

i vilket fall
blev musiken allt tystare
tills det bara var ett svagt sorl av
urvattnade parmiddagar

men någonstans dröjde sig ändå
de första orden kvar

som ett eko


som ett eko