Efter soltimmar av överlevnad
tills natten når mina ögon
en mäktig rädsla får övertag
man ser inget, känner inget

Ensam och blind famlar jag
i sökandet efter dörren
till mitt inre, tills jag mötte dig
en mångudinna i natten

Dov tystnad får mig att öppna ögonen
som i en drömvärld, ser jag dig
bländande vit med skimmer runtom
i silverklänning och världen i blick

Nattens stjärnhalsband meddelar frid
i tystnaden ekar bara ett ord
lika tydligt som ljuset i becksvart mörker
om man står stilla, ser man det tydligt

Du närmade dig mig
och sa sammetslent
i livets gränslösa mysterium
Känn, du nattblinda, känn!

Jag hade hållit fast så länge
att mina händer domnat
i tron att marken låg miltals bort
under mig, men det var i mitt inre

Instängda känslor föder spikar
som tränger ut i huden
och ingen närmar en som längtar
råd över rädslan, släpp känslorna fri

Jag kände, jag såg kärleken
dörrar slets upp till en värld
jag inte visste fanns och började gå
började älska natten som jag älskar dagen


©