långsamt dunstar isen
på genomfrusen mark
värmeböljande livskraft
smälter kylans upprepade stormvåg

så invärtes utmattad
av varje flyktväg
mot fördärvet som utplånar ljus

vill stanna upp i det vackra
insupa skönhetens dofter
våga fatta en hand av kärlek
utan att darra i upplösande kraft

försvarsmasker som skickligt gömde
det skamsna fula
invanda mönster djupt fastsvetsade
under trasig hud

frisläpps varsamt i ödmjuk takt

varje morgondag som gryr
utanför stundtals immiga fönster
är en sten mindre på berget
av tunga bördors ledspår

konsekvenser av rädslans förbud
i omedvetna handlingar
blir den mättade dagen
när allt når ett slut