En vas med blommor står på bordet,
på en duk i blått och vitt.
Solen lyser genom fönstret,
skapar färgerna helt fritt.
Dofter fyller rummet,
minnet tar ett språng.
Till en tid utan bekymmer
som vi delade en gång.

Som vi älskade varandra
tror jag ingen nånsin gjort.
Du var het och jag var villig
när vi älska i en port.
Dina vingar bar mig högre
till en rymd jag aldrig sett.
Där vi svävade tillsammans,
man och kvinna som blir ett.

Jag ställde blommorna vid sängen,
dom du älska allra mest.
Då du vakna upp så log du,
sa det var en vacker gest.
Nu är huset tomt och öde,
aldrig hör jag dina ord.
Minnet av dig väcks numera
av en blomma på ett bord.