Vilda marker. Öppna eller slutna,
outforskade landskap, var vad som
fångade ögat.

Märkvärdiga strukturer och former
väckte frågetecken. Inte med syfte
att omformulera dem och bygga om
och sedan konstatera vad de betyder;

men som drivkraftens oskuldfulla
dock mogna önskan att lära känna
vad som redan fanns eller kan finnas.
I hopp om att kunna samexistera
med allt. Nytt som gammalt.

Att finnas med i samexistensens
förhoppningsfulla framtid som en
aktiv del av skapandets gemensamma anda.

Dåtidens egna lögner och bräckliga fasader,
oåterkalleliga misstag som bara är en del
av vad som redan finns, en del av beståndsmaterialet.
 En del av ungdomens naivitet i sin strävan att likna
den vuxna världen och känna att den tillhör bland de som vet.

De som räknar sina dagar innan dödens ankomst,
som enbart får förlängd livstid när de möter en frisk fläkt
och fängslar den i sin egen kunskapsspindelväv.

Livet är så mycket mer än så . . .