Karin var av enkel börd och bara 15 år.
Hon bodde i en liten by med mamma Ellinor.
Mamman var en sömmerska, hon nål och tråd förstod.
Så duktig var hon på sitt jobb, hon hade egen bod.

Karin själv var ofta ensam, drömde om ett liv
fullt av kärlek till en man, tänkte hon naiv.
Vi skall ha barn och liten stuga i kanten utav byn,
alldeles där åkern slutar och skogen har sitt bryn.

Jag tror jag tar en promenad när vädret tacksamt är.
Hon plockar fram en hätta blå, till klänningen den klär.
Sen går hon ut i solens glans, den värmer mjukt på kind.
Hon skrattar glatt åt korpar två som tumlade i vind.

Stigen kantas blå av klockor som hon inte hör.
Berusad av konvaljens doft och skönhet som förför,
Djupare i skogen in, träden tränger på.
Stigen smalnar som ett strå, hit bör hon inte gå.

Dunkla skuggor mellan träd, kvistar som går av.
En päls i grått som skymta fram bland grenar full av lav.
Karin ser ej stigen mer, känner ingen ro.
Något tassar tyst omkring, mot stenen hörs en klo.

Rädslan greppar Karins kropp och vill ej släppa tag.
Hon springer allt vad benen orkar, kan höra hjärtats slag.
Ett yl det skär som kniv i ryggen, förlamande och hård.
Hon skriker ut i vettlös skräck, om nåd och själavård.

En knall så skarp så öron ringer, ljuder mellan träd.
Grova händer mjukt om axeln, starka som ett städ,
lyfter Karin upp på hästen skakande och skygg,
i famnen på sin räddare hon känner sig så trygg.

En vacker man med mjuka drag, ögon som viol,
Leende han rider fram, hon skiner som en sol.
Försiktigt kysser dom varann, hon smälter i hans famn
Hon smeker lätt hans mjuka kind och frågar om hans namn.