Svalka ger mig ekens skugga,
från solens varma ljus.
Hur skönt det vore om regnet dugga,
och fukta vägens grus.

Av hettan blir min syn diffus,
då luften dallrar blank.
Jag sitter där som i ett rus,
flämtar och slår dank.

På andra sidan vägens bank
har hästarna ett kar.
Jag bör nog hoppa stängslets plank,
med krafter jag har kvar.

Och ta mig där ett ljuvligt dopp,
så hästen ser min bleka kropp.