Sipporna vita i dunge av hassel
där bofinken sjunger en lockande ton.
Koltrastens ljudliga tissel och tassel,
han går där bland löven som brukets patron.

Björkarna spänner i yviga gester
grenarna långa och smala i vind.
Sångsvanen åter från vintersemester,
i v-formation på en himmel så trind.

Drivornas snö matar porlande bäckar
där strömstaren tar sig ett isande dopp.
Och mosippans gömsle botanikern gäckar,
han har blott nån vecka när hon tittar opp.

Träta och sång hörs i lövskogens salar,
där börjar livet att leva igen.
Tinar gör orden som frös när han talar,
dom ristar i stammen hans käreste vän.