Över mig syns månens blänk
och skuggor utav andra,
stjärnor små med bleka stänk,
ser, utan att klandra.

Var han blott ett instrument,
spelad på av tiden.
Uttjänt och med själen bränd
förlora han den striden.

På hav där inga vågor gått,
i dalar långt från berg,
han söker det han aldrig fått
i månens kalla färg.

Bleka stjärnor lyser än,
natten den känns kall.
Saknar ännu djupt min vän,
som klippan sin kristall.