Karga landskap bär min fot
och solen bländar hårt.
Tror jag detta gör min bot,
för att jag har det svårt?

Kommer nån att strö sitt stoft
av guld och fromma drömmar,
över mig som blommors doft
i bäckens kalla strömmar.

Jag trampar på vad jag förmår
på stigen utan mål,
taggar river svåra hål,
i själens törnesnår.

Jag vill så gärna bryta lös,
och inte va din slav.
Du skratta åt mig och du mös,
då jag min kärlek gav.