Jag är inte alls cynisk och bitsk! Saken är den.  Att jag bara föraktar de som hindrar mig från att besanna min världsbild och jag tränger mig in i deras tjocka hud med mina insiktsfulla ord, skakar om dem för att inse vilka de borde vara, hur man uppträder civiliserat! Hur hemska deras liv är!

Samhällstjänst borde det kallas! Hur ska de annars fatta att de inte duger? De borde tacka mig för att jag tar från min tid för att validera, verifiera deras existens, dela med mig av kunskapen! Otacksamma kryp!

Vaddå ser jag ut som en gammal travhäst?
- Tror du att jag inte fattar vad du menar?

Jag har inga skygglappar framför mina ögon hörreduuu!!!
Jag ser saker och människor, sak samma för vad de är!!!

Missanpassade ting som famlar i blindo och jag är
inte alls förbannad på mig själv! Jag har levt livet du imbecilla genetiska kopia, kopia av en . . .
korsbefruktning mellan svin och krokodil!

Ja!

Jag har varit och festat med de rika och kända! Jag har varit inbjuden på banketer och opera! Jag har levt det drömska livet och jag menar inte baguetten man kan köpa på 7eleven, det enda bekanta ord i ditt begränsande ordförråd!

Du patetiska ursäkt till liv!

Varför, varför går du nu? Vem ska höra mig tala?
Kom tillbaka! Kom tillbaka! Kom tillbaka! Gå inte!
Lämna mig inte, inte igen, inte du med!

Jag orkar inte vara med mig själv!!!
Varför tittar alla på mig? Ni är alla elaka!
Varför älskar ni mig inte?
Jag som kan så mycket, jag jag jag

*Ihopkrupen, skakandes på en bänk
i psykakutens ekande hall
väntandes på sin tur*










Den här kan läsas som en fortsättning på: Dialog hos psykologen