Ekot av ett minne rang under hjälmen

som ett kliande sår på gränsen till att
bli ett ömmande ärr
ord formade ur ett oformligt mörker
en sen höstnatt tre vintrar tidigare

~rör det... men stör det inte...~


Vattnet
det gamla, kanske äldsta av
jordens element

det oföränderliga, mångformade
eviga
det som går från vila till vrede, näring
och död till dimma och dagg

det heliga


Speglingen av ett härjat anlete tittde
matt tillbaka, stillsamt skimrande
i svart, bärnsten och vitt

smutsigt, blodigt
fårat av erfarenhet

Ringar for över ytan där han varsamt
sänkte sig ner
omslöt hans sinne, allt minne
det frigjorde sin hemlighet i utbyte
mot hans

tyst, sakralt
heligt förseglat med en
grav utan märke