Genom fönstrets dammiga glas kan hon tydligt se hans gestalt. Stegen är lätta och ivriga, hon vet att de är på väg mot just hennes fönster. Något bister och slås samman, hårt och vilt, när hon ser hans ansikte genom glaset. Han står där nere, iförd klara ögon och ett vackert leende. För honom är hennes kinder extra rosiga, en längtan som någonstans alltid funnits där är vaken, efter att hans starka, lena händer ska röra hennes mjuka hud. Deras ögon talar samma språk, de viskar om lust, förväntan, spridda knottrande fyrverkerier som fyller allt och hela himlen som är full av lysande stjärnor.

Månen lyser lika klart som deras blickar. Hennes hud brinner, hon vill slita av sig den och visa hemligheterna där under. Hon vill visa sina tankar, sina önskningar, sitt hopp för honom. Hon vill visa sig naken utan någonting annat än sig själv, ärligt.

Deras drömmar lever undangömt, men ändå konstant. Det förbjudna kanske lockar dem mer, trots att lidelsen ändå tar över; de kan aldrig mötas utan något fönster emellan dem, utan någon vägg. Att försöka släcka elden är en omöjlighet, att försöka få den att somna. I varandras blickar kan de kåda varandras längtan; de tänker leva i kärleken ändå. Så gott det går.

Sakta, släpper hon ut sina infångade lockar. För hon vet att han tittar på. Hon vill att han ska följa med henne, ger tecken om sin önskan. Ikväll är det dags, han ska se henne. Hans blick är fastpräglad i henne, hon kan känna det i hela kroppen. Så intensivt att det nästan känns som att han vore där, vidrörde och smekte hennes hår, röda läppar. När deras oönskade kläder försiktigt tas av, är de med varandra. När deras nakna kroppar lyser i nattens mörker, är de en.