Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Brödrosten

Det hade varit en varm och behaglig sommar. Vi hade hyrt en segelbåt av en gubbe med skepparkrans och seglat ut till en ö med en liten fyr på. Där hade vi slagit läger och supit, grillat och levt rövare i flera veckor.
Men nu var det över. Det var höst och eftersom pengarna var slut hade jag flyttat hem till mina föräldrar igen. Den första tiden var okej. Jag brukade gå upp vid lunch och ta ett bad. Jag låg i badkaret länge och hittade på små melodier. När vattnet började bli kallt gick jag upp och åt av det jag kunde hitta i skafferiet. Efter det brukade jag ta en lång promenad och ägna resten av dagen åt att se på tv.
Så kunde livet ha fortsatt, men efter ett tag började farsan tjata på mig om att jag måste söka ett jobb om jag ville bo kvar. Jag stod emot ett tag, låtsades som att jag inte hörde. Men till slut blev jag så trött i öronen av allt hans tjat att jag begav mig till arbetsförmedlingen.

På förmedlingen fick jag en handledare, en rund tjej med stora tuttar och mycket smink.
- Vad skulle du vilja jobba med för något? frågade hon mig.
- Vad som helst, svarade jag.
- Finns det ingenting som lockar mer än något annat? Har du inga intressen?
- Jo, jag tycker om sex. Jag tycker om att glida ner i sängen brevid en vacker kvinna, jag tycker om att dra med handen försiktigt över hennes mage ner mot könshåren och sen tycker jag om att lägga mig på henne och trä in den i fittan på henne. Jag tycker om att knulla, jag tycker om när hon skriker när hon får orgasm och hur vi sedan ligger brevid varandra i två svettiga pölar. Jag tycker även om koltrastar.
- Jaha, sa hon. Jag får nog be dig att återkomma någon annan dag.

En vecka senare hade hon hittat ett jobb som hon tyckte att jag borde söka. Jag blev skickad till en stor byggnad i utkanten av stan. Jag hade blivit tillsagd att ta hissen upp till tolfte våningen och sen gå uppför en trappa en våning till. Jag gjorde så och kom upp på något som såg ut som en vind. Det var dunkelt, i taket hängde bara en svag glödlampa och längst bort, i andra änden av rummet, fanns ett litet fönster. Framför fönstret satt en man bakom ett skrivbord. Jag gick fram till mannen, presenterade mig och sa att jag ville börja jobba. Mannen hade tunt hår som han hade kammat över huvudet för att dölja flinten, ansiktet var fullt av äckliga vårtor.
- Jaha... hmm... ett jobb säger du.
- Ja, sa jag.
- Nåväl, följ med mig då.

Vi gick nerför trappan igen och tog hissen till våning fem. Sen ledde han mig genom långa korridorer, uppför och nerför trappor och genom rum där en massa gråa människor satt försjunkna över sina datorer. Till slut kom vi fram till en dörr. Mannen plockade upp en nyckel ur fickan och låste upp dörren.
Vi kom in i ett rum som var helt tomt förutom ett rullband som gick tvärsigenom rummet. Rullbandet kom ut genom en liten lucka i vägen på vänstra sidan av rummet och fortsatte sen genom en annan lucka i väggen på den andra sidan.
- Jobbet är mycket enkelt. På det här rullbandet kommer det komma brödrostar åkandes. Ert jobb går ut på att se efter om brödrostarna fungerar som de ska. På en del brödrostar funkar inte låsmekanismen nämligen, dessa vill jag att ni plockar av bandet och lägger ner i en låda, har ni förstått?
- Ja, jag tror det.
- Då så. Ni kan börja jobba på måndag.
- En fråga bara: var ska jag få tag på lådor någonstans. Och vad ska jag göra med dem när de är fulla?
- Åh, det behöver ni inte oroa er för. Vi har en särskild person som kommer att bistå er med lådor. Han kommer in här var tjugonde minut med en ny låda, och tar med sig lådorna med trasiga brödrostar.
- Jaha, sa jag. Men hur ska jag hitta hit igen? Jag har ingen aning om vilken väg vi har gått nu.
Mannen gick ut ur rummet och jag följde efter. Han pekade på en hiss precis utanför som jag hade missat när vi gick dit.
- Ta bara den där hissen så kommer ni ut på baksidan av huset.

Det här var på en fredag. Under helgen ägnade jag inte så många tankar åt jobbet. Jag låg mest i badkaret och hittade på nya melodier. En av dem gick såhär:

Dum-dum-di-dum
dumbi-dumbi-dum
du-du-du-du-dum-dum
dum-dum-dum


Jag kände mig som ett geni. Men så kom måndagen med käpp och mustasch och skrek åt mig att gå till jobbet. Jag tog bussen ut till byggnaden, åkte upp med hissen, klev in genom dörren (som nu var olåst) och befann mig återigen framför rullbandet. I samma stund som jag kom in i rummet startade bandet och vita brödrostar kom in i rummet. Jag hade varit lite nervös innan för att bandet skulle gå så fort att jag inte skulle hinna med, men det verkade inte vara någon risk. Bandet rullade på i maklig takt, tillräckligt långsamt för att jag skulle hinna med utan problem men samtidigt tillräckligt snabbt för att jag inte skulle hinna göra något annat i väntan på nästa brödrost.
Precis som vårtmannen hade sagt kom det in en man med nya lådor med jämna mellanrum. Det var en skallig dvärg som såg rädd ut och föreföll vara döv. I alla fall svarade han aldrig när jag försökte prata med honom. Han skakade bara på huvudet och skyndade sig ut ur rummet igen.
När jag hade stått vid bandet ett bra tag så stannade det plötsligt. En högtalarröst ropade ut:
Det är nu dags för lunch. Bandet kommer starta igen om tjugo minuter.
Jag plockade upp några smörgåsar som jag haft med mig hemifrån ur min väska, satte mig på golvet och åt dem under tystnad.

Nästa dag var exakt likadan som den första. Och det dröjde inte länge innan jag hade blivit så van vid jobbet att jag hade kunnat utföra det i sömnen. Det var förstås oerhört långtråkigt, men jag försökte intala mig att det kunde ha varit värre. Det var i alla fall ett enkelt jobb, och det fanns ingenting som jag behövde bekymra mig om.

När en månad hade gått fick jag min första lön. Jag vet inte hur vårtmannen lyckades få tag på mitt bankkonto, jag hade i alla fall inget minne av att jag hade gett det till honom. Faktum var att jag inte hade sett till honom – eller någon annan för den delen, med undantag för den skallige dvärgen – sen den första dagen. Jag bestämde mig i alla fall för att inte bekymra mig över det, så länge pengarna rullade in och stannade på kontot skulle jag vara nöjd.

Jag bestämde mig för att hyra en lägenhet. Jag var trött på att bo hemma hos mina föräldrar och inbillade mig att livet nog skulle bli mycket bättre om jag hade en egen lya där jag kunde ställa till med kalas när jag kände för det. Det tråkiga var bara att jag alltid var så trött efter jobbet att jag sällan orkade göra något annat än se på tv. Till på köpet stördes min nattsömn eftersom grannarna på våningen ovanför knullade nätterna igenom. Det var verkligen ingen hejd på knullandet. In-och-ut, in-och-ut och sängen gnisslade och gnisslade. Jag förstod inte hur de kunde hålla på så länge, gick det aldrig för dem? Eller var de någon sorts supermänniskor som kunde få orgasm på orgasm på orgasm? Såna tankar höll mig vaken även efter att de hade slutat knulla.

Detta ledde till att dagarna kändes allt mer drömlika. Eftersom jag även drömde om brödrostar när jag sov fick jag svårt att skilja på dröm och vakenhet. I början hade jag undrat över meningen med mitt jobb. Vart skulle brödrostarna? Vart kom de ifrån? Och var kom dvärgen in i bilden? Men till slut slutade jag tänka, det tjänade ändå inte något till. Jag skulle aldrig få några svar.

Men så en dag fick jag ett plötsligt infall. Jag beslöt mig för att helt sonika sätta mig på rullbandet och följa med genom luckan för att se vad som fanns i nästa rum.
Jag vet inte om jag blev förvånad eller besviken när jag såg att nästa rum var precis lika tomt som det rum som jag hade stått i. Enda skillnaden var att rullbandet i det här rummet gjorde en sväng åt vänster och fortsatte genom en lucka i rummets övre vägg. Jag följde med rullbandet in i detta rum också, som även det såg likadant ut. Också här gjorde rullbandet en sväng åt vänster. Därefter hände dock något väldigt oväntat.
I nästa rum stod nämligen en till skallig dvärg, förbluffande lik killen som kom in med lådorna. Hans jobb verkade gå ut på att fylla i luckorna på bandet, där jag hade sorterat bort brödrostar med nya brödrostar. När jag åkte förbi honom log han mot mig och höjde handen till en hälsning.
Till slut var jag tillbaka i rummet där jag hade börjat igen. Bandet gick alltså bara runt, runt genom en massa rum.
När jag insett detta gick jag ut ur rummet, trots att arbetsdagen inte var över, tog hissen ner, satte mig på bussen och åkte hem.

När jag kommit hem gick jag in på toaletten för att skita. Det var en härlig omgång, en sån som man kanske bara upplever 3-4 gånger i livet. Jag stod en stund och beskådade mitt mästerverk innan jag spolade.




Prosa (Novell) av edvin medvind
Läst 798 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2008-04-26 15:00



Bookmark and Share


  Betraktaren
Bizarrt med skönt tvära kast. Blandar det vulgära och naturlistiska med Murakami/Kafka-världar. Tycker om att du blandar alla stilar och tempon i en skön remix och släpper dem i en extended dance versíon, dum-dum-di-dum ....

Har du inte läst Harukis \"Dance Dance Dance\" så gör det fort. Du kommer gilla tror jag. Det handlar också om hissar som för människor bort från den verkliga världen.
2008-04-29

    smuts
Vilken novell! Det är helt omöjligt att räkna ut vad som ska hända, och det är skitbra. Jag får en obehaglig känsla av den där brödrostsfabriken, det känns skumt. Lite LOST aktigt, har du sett Lost? Du är jävligt duktig i alla fall, det var nog mest det jag ville säga.
2008-04-26
  > Nästa text
< Föregående

edvin medvind
edvin medvind