Ett vitlackerat kors i trä
En gammal man på kyrkogård
Ett vitlackerat kors i trä
Han luckrar jorden som är hård
framför kors han står på knä
I vas han sätter blommor små
en sort han ej kan namnet på
Han vet dock att hon älska dom
och plocka några när han kom
Min dotter hur jag saknar dig
du borde aldrig lämnat mig
mitt hjärta brast den dag du dog
och glädjen i mitt liv du tog
Fast det gått snart fyrtio år
jag ingen ro i själen får
min saknad den vill inte lätta
var dag känns tung att värdesätta
Hans axlar skakar där han sitter
på gud och kyrka är han bitter
ögat fylls och rinner över
han söker näsduk han behöver
Han smeker korset med sin hand
och backar tid till drömmars land
när han och dottern sprang en sväng
till ÅkarOlssons blomsteräng
Han sakta väcks ur drömmen skön
till dotterns minne ber en bön
ljusets låga snart är slut
jag väntar tills det brunnit ut