och just där
i det allra innersta
där smärtan bott utan namn
så många år i dunkel förklädnad

där ni sökt efter ord
att döpa mörkret
få ett grepp om det ofångbara
utan att skrämma iväg
det vilsna barnet innanför

just i det sista ögonblicket
när alla chanser nått sitt slut
att nudda vid det trasiga
som legat gömt
under betongmurar

då fann ni en spricka
ett sätt att nå fram
tillfångatagna tårar
fick se frihetens ljus

den dagen bröt ni loss
en del av isberget
och den lilla flickan
vågade sakta träda fram