jag känner det
när du så varsamt beträder
mina innersta grönskande ängar
dit ingen annan får gå

jag nuddar din närhet
med doft av nyplockade blommor
fast inte så nära som huden kräver

tomrummet plågas av saknaden
når inte fram till det djupa i roten
den innerlighet som sått
den vackraste trädgård
min blick någonsin sett

det som finns inom dig
det som jag älskar

hjärtat har förlorat sin rytm
för längesedan då du trädde in
tog befäl över själ och sinne
när du väckte upp det vissna
gav det ljus att åter gro

jag vill låta dig men vågar du
komma nära riktigt nära
låta andetag smälta samman
fläta händerna till ett
likt själarnas första möte

vågar du ta chansen
innan avståndet
kväver det sista av orken
då drömmarna inte räcker till
att mätta kroppars hunger