dina ord sjunker in
lättar dimman av saknad
sakta dunstar konturerna
av någon annans ansikte

dina smekningar
varsamt och ödmjukt
ger tid att läka
det jag förlorat i min själ

så kärleksfullt
gör du mig vacker
lämnar ingen tomhet
att sörja det förgångna

du är så nära att så ett frö
men ännu tvekar sommaren
inte redo att möta
världen riktigt än
längst där innanför
i brustna hjärtans landskap

snart ska knopparna vakna
av styrkan i dina armar
som så tålmodigt väntar

på att bli den famn
jag inte lämnar