Medan vindens lätta susning färdades längs med banvallen och smekte strandens stenar, speglade sig stjärnorna på havsytan och ögonens hav; tills tystnaden bröts och fylldes av dessa glädjefyllda ord:

- Har du hört talas om detta land där natten vilar i ljusets famn?

- Allt vi har är tid och den ofullbordade framtidspotentialen; så säg mig du vänliga främling och nattens sällskap vart finns detta land? frågade leendes vemodigt den lätt beklädda vandraren och lätt sanden rinna mellan sina fingrar.

- Ja, sa hon fundersamt och suckade djupt, detta fjärran land finns men dina ord tog mig fram och tillbaks i tiden och nu väcktes denna tanke i min hjärna som jag vill så gärna ge dig, som en gåva innan vi skiljs åt, tåget kommer snart. Så här lyder min enkla tanke fortsatte hon, hoppas att du vill förstå: Tankarna tiger när känslorna förädlas. Hjärtas musik hörs tydligare och orden sakta tystnar

- och minnena avlagrar sig i hjärnbanken, även luften granskas, betalas dyrt i förskott, fortsatte han och tittade djupt i hennes ögon medan han observerade hur hennes läppar darrandes log, han log varsamt tillbaks och sänkte sin röst . . . och kanske ibland blir man förförd och påmind av ordens melodi från någon annans mun . . .

- Du tog mitt andetag för en stund . .   viskade hon samtidigt som hennes kinder rodnade och hennes läppar tog en naturlig körsbärsfärg.

- KOM! Sa han glädjefyllt och tog hennes hand i sin. Låt oss skapa ett minne som kommer väga tyngre än världens skulder men kommer bli lättare än en fjäder! Han tog ett bestämt steg bakåt och började nynna en ny melodi som skapades i hans huvud, stunden hon tillitsfullt smekte hans arm och han fick gåshud. OCH en två tre min kära! *Bam bam dobidoo dooo*

- *Bam bam dabammadam dabamadammm*! Ackompanjerade hon rytmiskt medan vinden blåste förbi det sista molnet. Låt oss fullborda denna natt och leda oss till morgondagens famn, viskade hon och de dansade utan musik där längs med banvallen och strandens gråa stenar tills gryningen kom och de skiljdes åt.

Hon missade tåget denna natt men det spelade ingen roll denna stund. Vandraren sökte sig vidare till en ny hamn i någons famn, för att kunna ta sig genom natten och hon fortsatte leta utan att längre tveka för smaragder, guld och diamanter i allas hjärtan och skapade mästerverk för att dela med sig av världens obegränsade skönhetspotential, sedd ur sina ögon . . .