egentligen förstod jag aldrig
vad dina mörka ögon berättade
men jag försökte vid djupet
av din själs tysta undergång
att lyssna till dina ensamma rop

min hand försvann under ytan
av din bottenlösa förtvivlan
och jag nådde aldrig fram
fast du tackade mig ibland
och du kunde aldrig släppa

egentligen förstod jag aldrig
föraktet som omvärlden väckte
men jag lät dig skrika
för jag var ofta som du
vilsen missförstådd
med skuggor bakom ryggen

kanske var det därför just jag
vann ditt hjärta
blåste liv där det ekat
av svekens hårda slagfält

när jag fann dig den dagen
hade livlösheten spridit sig
till ingenting fanns kvar
inte ens skalet
som maskerat din inre död

vid din grav vissnar blommor
efter ännu en vinter av köldslag
för trötta är mina tårar
att falla där du vilar