jag kan snurra och rulla din vishet i evighet
om vi bara fick skratta ikapp och vara barn igen

med benen dinglande över kanten och varje ord i våra munnar provsmakade
som för varje ny gång en vaniljglass nuddar mina heta läppar nyss kyssta av dig

ville vi plaska skulle jag stänka barnsligheter
njuta av dina kittlande fingrar i midjan och fnissa högt

som vuxna gör
när vi släpper ner alla våra ytligheter till botten och bygger cementerade sandslott över dem
för vi behöver dem inte

du tar min hand, frågar
vågar du
och jag nickar

stiger rakt ut i ingen mans land
luftfyllda kroppar som vägrar nudda mark
sedan finns vi mer än någonsin
i alla nu som börjar vid varje blinkning