- Moll min vackra
det är toner i moll jag hör dig
sjunga sent om natten

det är sorg, det är saknad...

Vemodets dystra grånad föll som en ond skugga
över hennes unga ansikte, över bleka läppar
som inte format skönheten i ett leende under allt
för långa tider

Hans blick vandrade forskande över hennes trötta
drag i sökande efter svar

~ Sorgen, min prins, är över dig...

Stum såg han skuggorna sluta sig som en mörk
sky över hennes ännu ljumma ögon, som en
sval dimma kommen tyst smygande över dödens
höga tröskel

han såg henne försvinna, livlös och tom
stulen från kroppens varma hydda, bort från tid
och rum, från kammaren och världen


Först då överväldigades han av svaret, lösningen
på gäckande gåtors abstrakta enfald

"... det var prinsen hon fått, fast det alltid varit
mannen där inne hon längtat efter så.."

Galen av förtvivlan skrek han i frustrerad gråt, slet
kråset av sin skrud och kastade alla smycken
i vallgraven utanför
utom sig av sorg mumlade han uppgivet orden av
en skuggornas åldriga förbannelse

besvärjelsen
skogsnymfens hermetiska runa, det glömda
språkets bäst bevarade hemlighet



Kvar stod glömskans ihåliga skugga lutad över
de trasiga tu, böjd som i sorg över ödets hårda
grymhet
över spillrorna av den kärlekek
som borde triumferat