idag fyllde jag ett papper med hans namn
jag bara skrev och skrev och skrev
tröttnade inte det minsta
som om det vore det naturligaste i världen
att bara skriva saker om och om igen

jag tänkte att fyller jag alla papper jag har
och fortsätter bokstavera hans namn
tröttnar jag kanske någon gång
och kan aldrig skriva de bokstäverna igen

jag tänkte om jag inte kan skriva de kan jag
väl tillslut inte ens orka se på dom
inte vila ögonen på de svarta formerna

och kanske, kanske om jag inte kan skriva
eller se
kan jag tillslut inte höra, förhoppningsvis
och kan jag aldrig mer höra hans namn
kan jag inte älska det

och älskar jag det inte
älskar jag inte honom

och kärlekens logik är den mest ologiska
jag vet