Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Handen som vred upp världen


Ibland på natten brukade jag gå bort till platsen där det hade hänt. Den låg djupt inne i skogen, men jag hade lekt där när jag var liten och kände varje steg och träd så jag visste precis var jag skulle gå.
Och varje gång jag närmade mig så skedde samma sak. Mina steg blev långsammare, andetagen snabbare, sinnena starkare och jag kände hur en våg av spänning svepte över mig. Jag har aldrig känt mig så levande som under de där nätterna.

En gång när jag var där mötte jag en man. Det var kolsvart och knappt några stjärnor på himlen så jag såg honom inte. Det var först när han talade till mig som jag märkte att han befann sig i närheten.
”Vad gör du här?” sa han, barskt som om han hade ensamrätt på platsen.
Jag ryckte till och stod tyst ett tag. Till en början undrade jag om jag verkligen hade hört rätt eller om det bara varit en röst inne i mitt huvud. Och om jag hade hört rätt, vad kunde jag svara? Jag visste ju inte ens själv vad jag gjorde där, visste bara att det var någonting som drog i mig, någonting som fick mig att resa mig ur sängen och ta på mig kläderna, någonting som natt efter natt tvingade mig att uppsöka den här platsen.
”Jag frågade vad du gör här” upprepade rösten och den här gången visste jag att den var äkta. Men jag vågade inte lyfta ficklampan och lysa på honom, rädd för vad jag kanske skulle få se.
”Jag… brukar bara titta förbi” svarade jag.
”Hm” sa han i ett tonläge som jag inte kunde tolka. Vi stod kvar en stund och plötsligt kände jag hur hans kalla och grova hand tog tag i min. Jag kunde ha ryckt ur handen och sprungit därifrån men samtidigt var det något som fick mig att stanna kvar. Rösten var skrämmande, men ändå pålitlig.
Han plockade upp en liten ficklampa ur fickan och tände den. Han lyste med den inåt skogen så att jag kunde se granarna runtomkring oss, men fortfarande inte hans ansikte.
”Följ med” sa han sedan och drog iväg med mig genom mörkret.

Vi gick genom skogen tills vi kom fram till grusvägen, därefter följde vi den åt det motsatta hållet än det som jag kommit från. Vi måste ha gått flera kilometer innan vi kom fram till en liten stuga som låg vid vägen alldeles för sig självt. Under den tid som vi hade gått hade han inte yttrat ett ord och jag hade heller inte vågat fråga någonting.
Vi kom in i hans hall och han bad mig att ta av skorna. Först nu kunde jag se hur finklädd han var. Han bar en mörk kostym som såg ut att vara sydd direkt på kroppen, slipsen var ordentligt knuten och skorna oklanderligt putsade. Och inte bara kläderna utan även ansiktet bar på en tung värdighet. Håret låg bakåtkammat, ansiktet var renrakat, ögonen trötta men ändå uppmärksamma. Det var svårt att säga hur gammal han kunde vara, men jag gissade på någonstans mellan femtio och sextio.
Hallen som vi stod i hade blankt trägolv och väggar med ljusgula tapeter. Det luktade starkt av såpa och skurmedel.
Vi gick genom en svagt upplyst korridor och kom in i ett vardagsrum. Det första jag tänkte på var att det inte fanns någon tv. Inte heller fanns det några blommor, tavlor eller fotografier. Vad som däremot fanns i det stora rummet var en öppen spis, en gungstol, ett bord med ett antal stolar runt om sig, en bokhylla, en byrå och en lampkrona i taket. Det var fint och välstädat men såg samtidigt väldigt spartanskt ut.
Han gick bort till byrån och tog fram ett fotografi som jag kände igen från tidningarna.
”Här är hon” sa han kort och oberört.

Jag kände hur pulsen steg ytterligare ett snäpp. Jag såg på hans stora händer som hängde ner från armarna. Var det samma händer som hade strypt och sedan knivhuggit Solveig Larsson den 19 juni 1987? Var detta mannen som hade fått epitetet ”Brattforsmördaren” i tidningarna?
Men det var någonting som inte stämde. Enligt det enda vittnet, en man som såg någon komma springandes ut ur skogen, så skulle han ha varit i tjugoårsåldern. Det borde innebära att han var runt fyrtio idag. Den här mannen var betydligt äldre. Och varför skulle han ha återvänt? Varför skulle han ha släpat med mig hit?

”Sätt dig” sa han och gjorde en gest mot stolarna och bordet som stod i ett hörn av rummet.
Jag gick fram och slog mig ner och han satte sig mittemot.
”Får jag be dig om en sak?” frågade han.
”Vadå?”
”Jag skulle gärna vilja hålla din hand.”
Han sträckte ut sin arm över bordet. Jag tvekade lite innan jag fattade den.
”Du är nästan lika varm som hon” fortsatte han.
”Vem?” frågade jag, trots att jag mycket väl visste vem han menade.
”Solveig. Min hustru.”

Och då förstod jag. Förstod att den där platsen verkligen var hans. Att jag hade begått ett stort brott när jag hade klampat in där. Jag såg mig om i rummet och först nu märkte jag hur mycket smuts jag hade släpat in.
”Förlåt” sa jag. ”Det var inte meningen att störa, jag ska gå igen, jag…”
”Nej, nej” svarade han. ”Du förstår inte. Jag vill bli störd.”
”Du vill bli störd” upprepade jag.
”Du förstår”, sa han, ”jag och Solveig vi bodde här helt ensamma. Det finns inte ett hus på flera kilometer men det gjorde ingenting för vi hade varandra. Sen försvann hon en kväll. Hon hade varit hemma hos Annie och spelat bridge, hon gjorde det ibland, det var väl egentligen bara då och när hon skulle handla som hon gick härifrån. Men så kom hon inte tillbaka. Och jag ringde till Annie och hon sa att Solveig hade gått och jag gick ut och ropade men det kom inget svar. Så då ringde jag till polisen och de började leta. Efter fem timmar hittade de henne under en gran. Kjolen låg slängd bredvid henne, trosorna var sönderslitna och tröjan hon hade på sig var alldeles nerkletad av blod. Det var hemskt. Och Solveig som alltid var så rädd om kläderna.”
Han blev tyst en stund och såg på händerna.
”Det var så vidrigt allting och det enda jag kunde tänka på när jag kom hem var att jag ville sudda ut det smutsiga. Jag tänkte att om man bara gnuggar tillräckligt hårt så går det onda bort. Så jag skrubbade och putsade varje sak här, och när jag hade gått igenom hela huset gjorde jag det igen och igen. Och så har jag hållit på sen dess. Men det går inte. Det onda går inte bort.”
Han sträckte ut ena handen över bordet och jag tog tag i den med min hand.
”Det här var ju längesen förstås. Det vet du väl. Och jag har tänkt att jag någon gång kanske ska kunna komma vidare, men det går inte det heller. Jag måste få bort det onda först.”

Vi satt så en stund. När jag slutligen reste mig upp för att gå därifrån slog han armarna runt mig och gav mig en kram. Och samtidigt som vi kramades tänkte jag på den där upphetsningen jag känt ända sedan jag var tio år och jag läste i tidningen om vad som hade hänt. Jag tänkte på hur hjärtat bultat när jag närmat mig platsen och jag tänkte på att jag någonstans alltid hade önskat att jag var där när det hände.




Prosa (Novell) av edvin medvind
Läst 567 gånger och applåderad av 6 personer
Publicerad 2008-09-19 12:18



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

edvin medvind
edvin medvind