Jag tog ner mina hemligheter
gav dem till dig. Du ville känna
dig närmare mig.

Innan dem ens förtäljdes, med
kärlekens smäktande röst späddes ut
den uthålliga smärtans koncentrat,
de samlade minnenas gift.
Med förlåtelsens kärleksfulla
själsliga balsam.

Mina hemligheter var aldrig hemligheter
bara för dig . . . du visste inte . . .
du skulle inte klara av allt detta, inte då.

Hand i hand gick vi genom minnenas
landskap och jag visade dig allt detta
som störtade mig ner och allt detta
som tog mig upp igen.

Du nickade förståendes . . .

Du grät för mig och jag grät för dig,
för att du grät och grät för mig också
nej inte för mig men för alla dessa handlingar
som var som kraftiga slag, sparkar i magen.

Likt en bomb som exploderar in i hjärnan tog
du emot allt och jag återupplevde dem för dig.

Det var då och inte nu. Det visste vi båda.

Hur skulle vi kunna skolka från helvetets kval?
I detta purgatorium vandrade vi
tillsammans igen. Fann friden inom oss.

Under sanningens och kunskapens sol är ingett nytt.

En ny början. För dig och mig. En sluten minnescirkel som
återigen svävar i minnenas horisont och vi lovade oss
själva att vi nu ska visa vilka vi verkligen är till varandra och leva.

Leva för att älska livet med denna värdighet och dignitet
som alltid bar vart steg och ej tyngde.

Med ett hjärteskratt vinden bläddrade livets bok och en vit sida uppenbarades.

Nuet