Skuggan av ditt leende speglas fortfarande i min hjärna och frågan som väcktes efteråt ekar fortfarande . . .

var det så du bar dina sorger? Var det så skrattrynkorna möttes med gråtrynkorna? Var det så livsvisdomen bevittnade om spåren som lämnas på kroppens karta?

En stilla bild av ditt ansikte och alla hemligheter avslöjar sin vandringshistoria i hjärnans labyrint . . .

hur många gånger har du gråtit hur många gånger har du skrattat? Det spelar ingen roll då dina ögons levande gnista berättar om du gav upp då det verkligen gällde.

När en blick drar sig tillbaka, när en blick möter och genomtränger ens själ. Det är då stunden skapas och denna avgörande stund blir till en profetia av

nästa stunds avkomma som kan leda själen framåt eller bakåt medan tidens visare noterar hur tiden kan omvandlas till guld eller kol.

En stilla process av självrannsakan. Vad är det värt och för vem? Hur ofta tittar du på klockan? Är det värt någonting?