Under månens sken jägaren jagade sitt byte
pilens stjärt vibrerandes i vinden fann sitt mål
rakt in i hjortens hjärta. Hjorten log på marken
dödryckningar och uthängd tungan. Jägaren tog
hjorten i sin famn och begav sig till svanarnas sjö.
Där på sjöns spegelblanka yta svävade magikern
väntades på jägarens ankomst, värmde sina händer
med falkens kroppsvärme. Den frostiga natten visade
sin ogästvänlighet. Frusna regndroppar på gräset
trampades ner, jägarens fotspår.

Svanarna simmade på sjön eller kurade ihop; jägaren
gav hjorten till magikern och magikern gav honom
det brutna halsbandet han förgäves sökte i så många
år.

Månens silverstrålar belyste hjortens kropp, magikern
drog snabbt ur hjortens hjärta den blodröda pilen,
kysste pilen och den blev till tusentals vita fjädrar
som sakta föll på vattnets yta, färdades vidare . . .
och han kysste hjorten innan den tog sitt sista andetag

i sin famn förvandlades hjorten till en ung kvinna
och svanarna till tusentals älvor som svärmandes tog
den unga kvinnan från sin famn och återlämnade henne
tillbaks till hennes slott. Den brinnande isens slott.

På sjön; vattnet slukade magikern, tog honom tillbaks
till sin underjordsliga grotta, där vid elden sitter han nu.
Tyst. Alldeles tyst. Stirrandes på diamanten han fick som
gåva, en gång i tiden . . .