Hon känner sig iakttagen, smugen på
där hon går med oroliga steg
barfota
rädd som en liten fågel, naken, men klädd
ändå, klädd i tårar, beklädd med ömmande
revor och blödande sår

hålögd ser hon tomrummet framgör sig
mörkt, kompakt, svart


Någon viskar hennes namn, något
hon vet inte vem, varifrån

rösten gäckar, finns överallt

uppgiven av utmattning faller hon samman
där mossan vuxit sig som tjockast, där daggen
samlat sig som ett glimmande smycke
mitt i en glänta

månljuset leker genom dimmor, genom
droppar, genom dunkel
finner sin väg genom eoner av rymd
-ner till henne

ingen stig leder dit, ingen därifrån

hon sluter sina ögon, sina sinnen
och ler för sig själv, för ödet, för
daggen i mossan


~hopkrupen liten krumilur~