Sökandet, detta ständiga sökande som tog kroppen ljusår ifrån själen. I de vuxnas värld, där hemligheterna lockade med sina gömda kunskaper.

Lockade med insikten de lovade och dessa ansiktsuttryck som visade att man hade erfarenheter att backa och försvara alla sina irrationella ordval och beteende. Så blev det för denna lilla flicka sedan tonårsåren.

Hon sökte i de vuxnas värld och hittade aktörerna för sin livspjäs; utan en färdig komplott.

För varje steg vävdes historian som skulle ledda henne i detta badkar, i ensamhetens tecken.

Hon hade testat allt, hon var inte den lilla flickan längre; hon hade blivit som dem som åtrådde henne, hon visste alla knep i boken. Hon sökte för oskuldens sötma, i de yngre eller de som kallade sig nybörjare. . .  och hon bara njöt, sög in i sig alla dessa oskuldfulla ord och känslor, rörelser

för att kunna minnas den hon var en gång i tiden . . .  

År efter år samma historia utspelades, samma roller men olika aktörer . . . samt några extra spänningshöjare för att bota den inre bedövningen.

Några grupper som var skapade och formade enligt hennes direktiv var alltid redo att tjäna hennes kroppsliga och ekonomiska behov

. . . tills den dag hon försvann utan spår.

Det var efter nyårets stora orgie, då hon återvände till sin villa och somnade med  stillettklackarna på.  Hon vaknade på morgonen med världens värsta baksmäla, drog upp persiennerna. Rökte en cigarill, drack gin tonic med en droppe citron i och satte på bubbelkaret .

Medan hon tog av festklädsel satte hon på jazz musik och sjönk in i bubbelkaret. Hon dagdrömde, planerade nästa möte med denna tjej som ville lära sig allt om hennes liv och bli som hon.

- Hon är söt, tänkte hon och smålog medan hon öppnade sina ögon för att justera värmen i bubbelkaret; till sin skräckfyllda överraskning såg hon hur vattnet började färgas rött samtidigt som hon fick en knivskärande smärta som fick henne att vika sig dubbel och ångestfylld skrika högt. Tiden passerade, smärtan blev mindre och mindre och hon med darrande läppar sjöng och gungade i takt med sin favorit godnattsvisa: - "Nu när solen gått ner, det är för mörkt för att se. Men det finns massor i mörkret att göra så sov inte nu, jag ber"

Bubblorna färdades upp till den blodröda vattenytan och hon smekte ömt hennes dödfödda barn.

- Du, den enda som skulle älska mig för den jag är, du av alla . . . jag visste inte att du fanns . . . förlåt . . .

Det blev mörkt.

Vattnet i badkaret var iskall och hon satt där alldeles stilla, stirrandes  i tomheten . . .

En vecka efteråt blev hon funnen av hennes städtjänst. Hon vägrade släppa hennes dödfödda barn men hon var så svag så att hon inte kunde kämpa emot mer, hon svimmade. Ambulansen tog henne till sjukhuset. Hon är fortfarande där. Stirrar utanför fönster, med hennes skakiga huvud lutat mot fönsterblecket , hon vägrar äta och prata. De ska tvångsmata henne snart.