Joakim och Louise: mitt i ingenmanslandet mellan 25 och 29.

Hon var en Winnerbäckshjältinna, sårad, stark och utelämnad åt ödet, och han var ett gästspel i Rocky. Hon gick ofta barfota hemma och satt i skräddarställning när hon tittade på TV. Han brände cd-samlingar till henne, för tillfällen när hon var nere och behövde komma upp, eller när hon var uppe men ville ännu högre.

Fast när Louise spelade Lars Winnerbäck fick Joakim vara tyst.

”Om du har något att säga men inte kan säga det lika bra som han, säg det inte alls” sa hon.

Utåt sett var de ett perfekt par. Men ännu inte så stadgade att han alldeles ostraffat kunde påpeka tillkortakommanden hos hennes Mansonfamilj utan att få Blicken, rena dödsstrålen.



De hade träffats på ett spinningpass där han dragit sig tillbaka mot bortre väggen i lokalen och hon hade ställt sin träningscykel längst fram vid speglarna. Han hade fallit när han såg hur hon mimat sig igenom precis varje låt under träningspasset och kastat belåtna blickar på sig i spegeln när hon trodde ingen såg.



Första träffen, helkväll på trettinåntingstället Uptown. Gott om wannabes, hasbeens och nevergonnabees. Ryggdunkartempel. Drömhak.

”Nu förstår jag symbolvärdet med spinning” sa Louise. ”Det är en bra metafor för ens liv. Man tar i med alla krafter tills man spyr, i nerförsbackar och uppförsbackar, och när man tror sig vara framme vid målet – ja, då har man inte flyttat sig en millimeter.”

Hans första present till henne var Gudfadernboxen.

”I stället för en ring eller vaddå?” var hennes kommentar.

De såg alla tre filmerna hemma hos honom. Han demonstrerade sitt surroundsystem men fick dra ner för hon trodde grannarna skulle klaga.



Hennes kompisar verkade acceptera honom. De varken smörade eller slaktade. Han gjorde sig besväret att gå ut med dem på en trettinånting-bar, tröstlöst häng vid ett ståbord med fladdrande ljus och tomma vinglas.

De behandlade honom, Det Nya Pojkvänsmaterialet, en diplomat på besök från galaxens ytterområden artigt och distanserat. Han kallade dem Snöhäxorna från Narnia men bara när han var ensam.



Veckan därpå hade Joakim och Louise hivat ut sina en-och-åtti breda singelsängar och köpt dubbelsäng. Han hörde Louise skryta om dess funktion för en av snöhäxorna. Då förstod ligan att han och hon var ett par och spelade därefter. Men inte mindre artigt eller distanserat för det.



På sängpremiärskvällen låg de bland nya pappersprassliga lakan och åt vindruvor. Hon röda, han gröna. Han åt upp kärnorna, inte hon.

”Du, vilken slags dubbelsängsperson är du?” frågade hon.

”Vaddå?”

”Dubbelsängsperson. Om du skulle lägga dig i en dubbelsäng, om jag till exempel inte är hemma, viker du bara upp din del av överkast innan du kryper ner eller rufsar du runt i hela sängen?”

Han funderade. För länge.

”Jag rufsar runt i hela sängen” sa hon. ”Sån är jag.”

”Jag skulle nog somna i soffan” sa han.



På hans nattduksbord: senaste numret av Sonic, astmaspray och linsvätska. På hennes: Labello. Jobbpapper. Nya Liza Marklund.

”Hon påminner om din syrra” sa han till Louise. Pekade på Marklund. ”Fast mänsklig.”

Det kostade honom en cd-samling: Forgive Me Hits volym 1. Redan under inledningsspåret var de sams. Tack Winnerbäck.



Hans kompisar. De hade fått taskig torrfnasig hy av sina vampyrliv: sova på dagarna, Grand Turismo-turneringar och fyrklövsfilmer nattetid och a-kassa däremellan.

”Datorer är sexkillers” sa hon. ”De där krabaterna lär aldrig få se naket annat än i QuickTime-format.”

Men blicken han fick han hjälpte henne installera Internetbank… ingen sexkiller där inte. Rom brann i hennes ögonen den kvällen.



Deras vänner frågade vad de vill göra på midsommar. De svarade inte.

Nyårsaftonen och den präktiga parmiddagen.

”Inte en gång till” sa Louise. ”Det var som en middag i en Bergmanfilm, välvalda vinetiketter, raka ryggar och stiff upper-lips. Jag vill bli skitig på midsommar, köra tequilarejs, röka för mycket, kräla runt och få gräsfläckar på knäna. Bete mig som Courtney Love med en dålig hårdag.”

”Du vill inte bli vuxen” sa han.

”Fel, fel, fel” sa hon. ”Jag vill inte bli gammal så fort” sa hon.

Midsommarafton tillbringade de med hans astma och hennes PMS från dödsriket på en stickig picknickfilt tills myggen åt dem levande.



På vägen hem från stans inne-uteställe, fåfängans marknad och änglarnas lekrum, passerade en tjej med famnen av röda rosor i en.

”Stanna inte, köp ingen av henne” sa Louise innan Joakim ens hunnit tänka tanken. ”Folk får inte tro att vi har grälat eller att vi är varandras engångsligg.”

Hon ställde sin xider på elskåpet intill. ”Väck mig inte före tolv i morgon” sa hon.

De vinglade hem i natten. Hennes nåluddsvassa klackar klapprade mot kullerstenarna bland söndertrampade rosor och skärvor.



”Du har dina demoner och jag dina” sa Joakim en kväll när de druckit vin och hon ville prata medan han mer kände för att bråka.

”Apropå det” sa Louise. ”Mina kompisar tycker du pratar för mycket om Cecilia.”

”Om din syrra?”

Hon nickade.

”Jag vill inte släpa på henne när vi går ut i fortsättningen. Bara vi två, inte tre. Okej? Hon kommer att förstå.”

Cecilia var hemma en gång i månaden. Pluggade i Stockholm.

Sedan fick han lova att inte låta ”sådär himla överdrivet förstående” när Cecilia ringde och grät av studentångest och sexfrustration.



Folk som såg Joakim och Louise ute tillsammans sa att de var ett i raden av perfekta par. Så länge paret inte sa något uppehölls lögnen. Som så ofta för så många.