Bortom alla hägringar och lömska färgringar
med vilsenhetens motiverande lön dina ögons
förlorade glans ersatts med tårarnas glimrande

Vart tog denna styrka vägen som fyllde dig med
oändlig energi?

Varför vissnar dina ord likt orkidéer i öknen
innan de ens hinner lämna dina läppar?

Vem lurade dig att tro att i känslornas önskebrunn,
där borta i oasen, finns själens renhet att få?

När ska du möta dig själv i dig?

Bortom alla hägringar och lömska färgringar
med vilsenhetens motiverande lön dina ögons
förlorade glans ber att få vad som är ditt och jag
blir fattigare än fattig; då frågorna skär mig medan
de lämnar mina läppar.

Jag är de blödande läppar du aldrig vill smaka
Jag är de tindrande, frågande ögon du aldrig vill möta
Jag är den öppna famnen som aldrig kan bli din hamn

. . . men för alltid,
                                          likt en skugga,
                                                                          troget följa dina steg