De stod där, tittade utanför fönstret

- Den sista klunken, sa Erica och observerade vinets skvalpande i kristallglaset. Ge mig ditt vinglas, sa hon och sträckte ut handen. Han gav sitt vinglas och i tystnaden observerade hur hon blandade sin sista klunk med hans sista klunk; stilla stirrandes på kristallglasets botten, rörandes om i vinet med sitt pekfinger. Med samma finger lät hon några vindroppar falla på sina läppar, slickade av dem med sin tungspets

hastigt tittade på dörren medan hon tog ett steg framåt.

- Väntar du på någon? Vill du gå hem? Finns det någon som väntar på dig? Frågade han inställsamt och tillbakadraget. Hon lät sin kropp falla på soffan. Han iakttog.

- Nej. Det enda som väntar på mig är morgondagen. Kom nu, sätt dig nära mig, gör det, viskade hon och tittade honom djupt i ögonen. Han såg klarheten i hennes blick.

- Klarhetens hav , viskade han tyst, lite upprymd och exalterad, instinktivt kände att han ville öppna dörren och springa ut på gatan, springa utan att blicka bakåt, bara springa. Han slog sig ner i soffan, hon lutade hennes huvud i hans knä, han smekte hennes hår, hon virade hennes hand runt hans ben.

- Jag ska inte fråga dig något sa han medan han tog en hårlock och placerade den varsamt bakom hennes öra. Hon suckade lätt och gned hennes huvud på hans lår.

Morgonens första solstrålar 
reflekterade genom fönstret,
smekte deras sovande ansikten.