Reser genom dimma
mot landet längre ner
allting passerar
i slow motion
X 2000
I'm on my way.

Skitkul att vara här.
Jävla fetskönt initiativ
Erika Ö och Bleka Örnen
ni e fan vackra!
Och Lyckeli
hälsar så gott från sitt Uddevalla.
Finast är hon. Fiiinast!!! I tell You!!!
- Nu fortsätter vi.

Riflade pommes
dödliga redshots
kocken överlever men aldrig vi
natten är ung
men aldrig gårdagen.

Det häver sig
mörkret
över söderstad
det sorlas längst bord
orden behandlas
annorlunda
face to face
poetens ansikte
tydliggörs
leendet smittar
ögon glittrar
och vi vill alltid
egentligen
inget annat
än varandras väl.

Möllevångstorget
Sibylla och Coffee Point
Nej
Mascot och öl i poeters lag.
That's my point.

Det var inte klimatet som fick mig att tänka på Vinter i Paradiset. Jag vet inte vad det var. Det blev en rymling, 4 cl whiskey och en 4:a mörk rom och en isbit. Det smäller till i gommen.
Annars är allt sig likt.

Ner ner ner
och sedan upp
upp och iväg.
Som en skjuten raket
på väg till Mars.
Så jäkla gott.

Sedan kom Don
utan gura
in som lite oss lura.
Nåt sms senare
Deep Purple
Aila
Fågel grå
Erika
å nån annan
- Bjarne, är han därute?
frågade servitrisen
och fick ingen dricks till spisen.

I came
I cost
and I won a bit of myself
at goodbye
and hello.

Nu hyvlas inte hud med hyvel
handske talk skalpell
skär kött
ner mot ben
mot märg
mot mitten
av all
den smärtan.

Någonstans borde det finnas en brytpunkt i detta sällskap. Någon reser sig och går på WC. Någon tar sitt glas och går ut och röker. Det börjar bli stökigt nu. Fotoblixtar, skrattfalsetter haglar. Det är varmt nu. Kameleont känns fortfarande igen. En Fjäril bredvid sin axel. Och Erika H. Famnen som innehöll alla kommentarerna. Och mer.

Han har tourettes men det borde du inte dissa honom för.

Nej.
Ja.
Det var allt.

Kylda nätter.
Varma rätter.
God gemenskap.
En trevlig kväll.
Vad mer kan önskas?

En kväll som denna
att bara få känna
sköna poeters stämma
skulle vilja klämma
på en riktig femme(a)
hellre detta än vara hemma
tegelstenar, knivjack, en tom tyst gata
jag känner mig som en skata för jag gillar inte att rimma då allt känns som en suddig dimma.

Som att stiga ur sig själv
och in i något annat.
Lämna dagen
inta natten.
Skingra tankarna runt banor
givna av andra.
Möten.
Intryck.
Känslor.
Lust.

Igår kväll poesi
utanför fönstret
blänkande spårvagnsräls.
Idag hem med tåg.
Nu i Malmö, poesi igen.
Hoppas det inte blir urspårning.

Sorl, skratt, hög stämning
levande ljus höjer
röster som värmer skönt
en del kända, andra som stämmer
berusande dofter
alkoholhalten höjer
känslan taffsar språkligt
då poeter skapar möten.
Sköna stunder att beakta
så jag stilla nu betrakta.

Smaken på mina läppar
av något nytt
spännande
skrämmande
beroendeframkallande.
Människor. Möten Malmö.
Jag tittar mig i spegeln
är det verkligen jag?
Trots den glittrande mascaran
är jag tveksam.
Skimmer.
Myller.
Dimma.
Frågor som behöver svar.
Kan jag få dem ikväll?
Kanske.
Kanske om jag vågar.
Vågar lita på dina ord.

Har det här krackelerat eller ligger cementen fortfarande kvar?
Jag drar mina fingrar över min kropp och försöker hitta sprickorna du har lämnat.
Vi fann djup. Vi fattar mörkret som aldrig möter ljus.
Kan vi hitta plåster som täcker de djupa ärr vi båda orsakat.
Kan vi finna stunden bortom kriget, luften som sänker våra vapen?
Jag har slutat tro på fantasin jag byggde upp i mina naiva luftslott.
Detta är sekunder att minnas, stunder att bekänna.
Jag rasar ihop och byter skepnad innan du hinner röra mina läppar. Sen vänder jag mig om och går ur din bild och lämnar dig ensam med den obesvarade frågan.

Jag önskar att jag aldrig önskade något tillbaka men det gör jag.
Alla steg, ofunna som de skuggor de lämnar.
Egentligen söker jag i mig själv det jag ger till dig. Otvunget men ändå sårbart.
Livet rinner genom varje ådra, färgar det rött, försöker fånga mina svarta tankar.
Låt mig le, förblöda och söka luft i nästa hållplats.
Medan du andas din svarta själ över min kropp, dör jag utan att leva.
Blunda min blekhet. Andas min puls.
Det är rätt visserligen i sammanhanget.
Att blod är tjockare än vatten.
Toppa det! Toppa det!
För livet flyter i mina ådror och låt det inte bli tunnare.
För jag simmar runt i mitt eget fostervatten på väg att födas.
Till en okänd värld men med öppna sinnen.
Öppna segrar
öppna stickor av svavel
öppna dörrar av låsta celler
öppna
öppna nu.
För jag är ingen svavelsjäl, mina vingar är vita.
Flyger över döda havet, bevittnar det med livets ständiga fråga, lyckas?
Nej, kanske inte lyckan, men det fulländade alltet.
Jag slår handen i sten, sten kysser sig. Jag får inget svar.
En spricka sprider sitt inre glödande skönt och varje cell i min kropp spirar energi och otvungenhet.
Spänningens olidlighet hänger mig tungt över bakläppen.
Fan va små vinglas häre!
Nä vadådå - små glas?
Dyrbara droppar ska intas sakta. Så att du hinner se färgen röd. Röd som känslan av samhörighet. Med dig. Med oss. Med pennan och pappret. Med orden - röda - små som glasen.