Utanför fördomarnas masugn hörs ej längre
skriket av de oskyldiga.

På gatan nedanför, säljes det människotvål där man
kan i sin fritid köpa och två sina händer.

Runt hörnet, på ett kafé, sitter stereotyperna. Fnittrar
och smickrar varandra, smeker sina ego. Stärker sin
världsbild och gemenskapens känsla. De har tid.

Den tiden som besparades genom att inte lyssna på
individen.

På avstånd.

Sittandes på en kulle, med blodsprängda ögon.  Observerar jag medan jag spottar ut sot och blod. Ser på mina blodiga, sargade händer. Det sista mordstöten. Liken är begravd. Som alltid. Från mig. I min inre kyrkogård där alla fördomar är begravda. Det finns flera jag vet. Jag kan hitta dem. Jag sover med öppna ögon. Men fördomarnas spökfigurer spökar mig inte längre

. . . fördomarna som jag spydde ut när jag blev tvångsmatad eller då jag mötte deras livslevande personifiering eller då jag älskade med rädslans osäkerhet och födde våran barn som jag senare slaktade med mina egna händer.

Jag ångrar mig inte.

Jag gjorde vad jag behövde göra för att överleva. Men jag kommer aldrig döda. Jag kastar mitt svärd mot jorden. Inom mig finns det liv. Det är vad jag vill ge till världen. Jag vill inte gestalta döden . . .

 men jag hör fortfarande de oskyldigas ohörda skrik . . .