Dagarna passerar och vi inte längre dväljs i minnenas katakomber. Vi står ensamma framför ett öppet lanskap och känner den vinande vinden på vår nakna hud.

Ett steg framåt, det är vad som krävs för att katakombernas dörr ska hermetiskt tillslutas med ett knarrande ljud och vi fortfarande tvekar medan vi observerar solens uppåtgående och nedgående färd på himlavalvet.