och just i den tyngsta saknaden
där ekot av tystnaden
bildade hål i min själ

ringde du

som att du läst av
mina tankar
mitt innersta
men varför inte

det är ju vad du alltid gör

din röst var en
läkande smekning
i allt som gör ont

jag saknar dig
sa jag trevande blygt
utan att på något sätt
tränga mig in i ditt revir

jag saknar dig också
svarade du
lika ömt försiktigt

och jag förstod
att vår kärlek
aldrig kommer dö

den vilar djupt
efter orkaners
starka krafter

men kan aldrig någonsin dö