det finns stunder då jag undrar
vad vi någonsin fann
i varandras blå

och när jag tänker på dig
går en ilning vid min ryggrad
en blick som viker
en framtid
som aldrig består


ändå
din hand
vid hennes kala sätt
och marken vibrerar
din tröst
och sorgeskog
är hennes marker nu



slagfält över mitt bröst
öppnas vid
horisonter
spricker vid min hud


tidevarv rubbas

och min världsbild
rämnar