Oh mamma, alla dessa stunder vi hade tillsammans
även den sista stunden, då vi behövde skiljas åt, vandra
på olika stigar, sökandes lugn och ro i mörka vrån eller öppna
skogsgläntor.

Din hand i min som sakta gled ifrån . . .

Du ville behålla mig nära dig, jag ville ta dig med mig. Du gav mig en örfil för att vakna upp och stanna nära dig, jag tog viljans pensel och målade om stunden. Inte så, låt oss inte minnas dessa sista stunder så här, kom i min famn. Så många år skapta i hjälplöshetens tecken  . . .  Så många år jagad av rädslans kungarike. Aldrig mer, aldrig igen. Du kunde aldrig ge liv åt dessa ord, de bara ekade i ditt huvud. Tyst, du stod så förstenad och tyst medan vi skiljdes åt och avståndet mellan oss växte allt större.

Din fråga ekade fortfarande i mitt huvud medan jag väntade på bussen. - Hur vet du att du kommer bli lycklig där ute? och ännu en gång hörde jag mitt svar. Jag vet inte om jag kommer bli lycklig men jag kommer vara fri. Det är vad som räknas. Fri.  Den öppna dörren till bussen väntade på mig.

Du var där för mig när jag var förkyld och hade feber, vattenkoppor och varma pankakor med honung och en kopp te. Täckte min kropp med filten när jag kastade av den i sömnen.

Oh mamma du finns därute nu. Jag tänker på dig.

*stänger garderoben*