Tyst som ett flygande spjut kom han ilande genom skogen, över fallna furors malätna stammar och mossklädda bumlingar av sten. Andhämtningen var tung men frisk, ångande som ett osande kok stuvning på en sprängande het spis i en av traktens få bebodda skrymslen. Hans blick var som en jagande lokatts, fixerad vid något kanppt skönjbart där borta.
Luften var sval, höljd i en lätt dimma som flöt omkring som ett rökaktigt vatten mellan trädens åldriga stammar. Det var tidig gryning och himlen bar ännu färg av nattens djupa rymd. Tystnaden var stor, sånär som på suset från tunga granars hummande musik.

Barfota som han var stannade han tvärt på ett klippsprång mot en ravin som störtade brant vid Grågummans ensliga torp. En korp blinkade torrt där hon satt på en gren några alnar upp, tyst även hon.
Ur skorstenen rök en svag strimma doftande os, något sötaktig, med den omisskännliga odören av kåda, björk och ask. Han vädrade ivrigt, fluktade med blicken och sjönk hukande ner. Jakten var över. Skuggan han jagat var borta, den som gäckat hans mästerlighet så länge minnet tordats räcka.
Doften dröjde sig kvar några stunder ännu, men drunknade snart helt i bruset av gryningsfröjdens alla nyanser. Hjärtat bultade, han drog en utdragen suck för att njuta det sista unset innan dagen tog vid. Blundande kurade han ihop där han satt med ett lågt brummande från bröstet. Dagen blommade ut, skuggorna drog sig allt djupare in under granar och snår, ner mellan stenar, i skrevor och hål, långt från solens brännande ljus.

Hans becksvarta små ögon kisade besvärat mot ljuset. Blicken vandrade moloket längs ravinen, mot bäcken långt där nere. Vattnet skvalade och for, porlade med en lekfullhet som fick hans mungipor att strama. Mumlande för sig själv backade han tillbaka in i skogen, lika ljudlöst som han kommit. Snart var han borta, hemma igen. Han behärskade kunskapen om hur man gömmer sig i blotta skuggan.

Dörren till stugan gnisslade till, och ut kom gumman grå, krokig som en gammal väderbiten gren. Hennes grumliga ögon synade vädret, betraktade sömnigt marken och daggen. Bredbent klev hon ut på klippan mot ravinen med en gammal trähink i handen. Hon blundade och såg, smakade på vinden, lät doften fylla lungorna till bredden. Och så sjöng hon. Högt och starkt, en klagande visa på ett språk hon var ensam om att ännu minnas. Sången rang över nejden, ekade mot bergen och slukades av skogen.
Tre stunder senare steg hon vant ner längs rullgruset och stenarna mot bäcken för att hämta vatten. Strömmen tycktes lekfullare än vanligt, nästan trotsig, brusande vild. Hon stannade på en stor platta skiffer där hon lät kläderna falla, plagg efter skynke. Nynnande steg hon naken i svalkan, allt gladare i tonen för varje plask. Hon satte sig på knä vid ett grund, grävde med händerna i gruset på botten och sången tog fart. En glad melodi, romantisk till ton. Hon strålade av lust, nynnade, lallade och sjöng som en gång för länge, länge sen när hon var ung.

Dagen var het, solen stod högt. Sången skallade genom dalen, studsade mellan jättekast, bergknallar och träd. Så länge, så uthålligt och utan att falna att solen snart gick i skymning. En solnedgång av sällan skådad härlighet färgade himlen brinnande röd, sedan långsamt tonande mot skiraste rosa. Snart så djupt blå, nästan svart, att månen vågade sig fram.
I skenet av dess praktfulla silverglans klädde sig gumman igen. Hon neg inför forsen för att fylla sin spann. Lågt nynnande gick hon drömmande hemåt igen, full av något kvillrande från forsen dröjande i blick. Vattnet droppade från våta slingor av hår ner på klänningens nötta grånad, över blossande kinder smyckade med lyckans febriga blommor. Något vackert strålade ur hennes ensamma ögon, något varmt.

Väl framme, ett klent stenkast från den gistna gamla dörren stannade hon tvärt. Ögonblicket frös, hinken med vatten ställde sig stumt på marken vid hennes sida, vid skarven mellan kjoltyg och förkläde. Hon stod som plötsligt rotslagen i backen, häpet sväljande av förvåning.

~ du sjunger så vackert... ~

Rösten kom från en småväxt liten man med små pliriga, svart nyfikna ögon ett par steg framför. Han lade huvudet lite på sned, som han betraktade något vackert, något avlägset bekant.
Tystnaden lade sig över stunden, till och med skogens oupphöliga hummande stannade upp. De två bara stod där, tvekade, tvivlade, trodde och undrade. Tankarna surrade snart så väldigt att de överröstade själva tiden. De kunde höra varandra, tystnaden till trots. Eller kanske just tack vare den.

Jakten var över, ensamheten slut. Skuggan han ägnat livet att jaga var ingen skugga utan ett skyggande minne, en förlorad saknad. Det förgångna hade hela tiden funnits där, paralellt med nuet. De hade bara varit oförmögna att se det, till nu...