Till drömmarna som aldrig blev förstådda skriver jag det här brevet. Minns stunderna då fyllda med längtan och kärlek ni berättade era drömmar, beskrev om hur drömmarna lever ett eget liv utan att åldras.

Där. I fantasins land.

Obegripliga men ändå iakttagna; drömmarna lever vidare. I idéernas evighet och ide. Minns ni då ni med ordens fiskenät samlade alla dessa bilder, känslor?

Sedan, i gemenskapens trygga flyktiga sällskap, gav ni med tindrande ögon och ivrigt kroppsspråk era ordgåvor vidare

. . . och alla, alla gav er oförstående blickar. Undrandes
om vart meningen fanns. Om hur dessa drömmar skulle 
ge deras liv mening och de inte fattade, de inte fattade
trots er förklaring.

Att de var dem som skulle ge mening till drömmen. De var dem som skulle ge drömmens förvekligande mening. Ge mening med deras blotta närvaro i nuets skapande stund eller med deras skarpa iakttagande ögon.

Ja, ni var tvungna att gå genom öknen och uppleva dess torra, hårda vinande vindar; ensamma, bärandes er dröm i en sliten säck på ryggen.

Blundades inför solens brännande obarmhärtiga strålar och ni gick vidare även då sanden nådde upp till era knäskålar.

Ni gav aldrig upp,
för vad som gav er styrka
för att fortsätta gå vidare

var den ofödda drömmen
som väntade på att bli f ö r l ö s t.

Det var inte drömmen ni bar på ryggen, i en sliten säck. Det var era förhoppningar som tyngde er och jag är en av er.

Tack för att ni finns. Tack för att ni ger hoppet liv. Drömmarna kan besannas. Tack för att ni visade mig det.

Ja, vi är lotusätare. Vi måste glömma tvivlarna för att kunna fortsätta drömma ty resans färd är lång . . .