Nattetid, hans tid för vaka och hemligheter. När lägenheten sov och Louises saker (glasfil, bomullstussar, nagellack, Labello, telefonräkningen, tv-bilagan, Cosmo och Sköna hem) låg utspridda på soffbordet, hennes kuddar bar avtrycken av hennes kropp eftersom hon kurade ihop sig i hörnet, tv:n var tyst, skivsamlingen stum och bara knirk-knirk-knirkandet i parketten av hans fötter hördes, det och suset i den yviga björken därutanför och det vattendroppskluckande ljudet från stuprännan och det metalliska tap-tap-tap-droppet på balkongräcket.

Joakim tänkte ofta på tillfälligheterna i hans och Louises förhållande: hon upp tidigt, på med stereon och fixa och trixa i köket och han kunde se henne från sovrummet när hon passerade i blå badrock, badturban på huvudet och det blöta tassandet av hennes fötter.
Hon var dag, han var natt.
Inte mörker…men natt.
Stillhet. Balans och lugn.
Natten längtade redan nu efter dagen, de timmar som återstod.
Han hade plockat fram sin nattliga älskarinna från garderoben och hon hade följt med ut i den honungsfärgade skenet från den fullmåneformade taklampan. Hon var en smäcker dam i lönnträ, mahogny och rosenträ.

Joakim hade inget smeknamn på henne. Men hennes riktiga namn var Gibson Les Paul, en 1960 slimtaper med kraftledningstjocka stålsträngar som gjorde hans fingertoppar ömma och rödsvullna, en dröm med gulbruna och röda inlägg, blank yta, smäckra former.
Hon låg bra i hans knä.
’Bilar, klockor, båtar och gitarrer’ tänkte han och greppade Gibson runt hennes hals. ’Alla är de flickor.’
Så han kände på strängarna.
Hon låg fortfarande bra i knäet. Han tog aldrig fram henne när Louise var hemma. Joakim satte sig på sängkanten istället, tygerna i rummet – persiennen, överkastet, garderoberna – mattade ljudet och sög ut alla andra bakgrundselement – krafsandet i kattlådan, surret från tv:n, PLIING!andet i mikron när Louise värmde sitt te – och skapade en vakuumvärld med Joakim och Miss Gibson.
Nu var det bara han och hon. Lite uppvärmning: Neil Diamonds Play Me…Girl, you’ll be a woman soon…två takter Jeff Buckley…gamla Wonderwall.

Jo, händerna mindes. Och det var så längesedan nu.

Nästan lika längesedan som den där 19-åringen på fotoremsan Louise hade legat och begrundat.
En 19-åring med sin första gitarr, en lånad ackordanalys till Lou Reeds Perfect day och timmarna på pojkrummet, gnetandet, stretandet…kan, kan inte…kan, kan inte…
Han hade spelat upp den en septembernatt, en lördag efter dagskiftet på Filmstaden – där de träffats. Han osade popcorn. Hon osade skönhet och slängde ur sig pärlor om gemensamma bekanta, jobbet, pengarna, biobesökarna…
Joakim spelade med slutna ögon. Louise betraktade honom med vidöppna.
\"Du blev rätt tagen av dig själv, va?\" hade hon frågat efteråt, blänk av hånflin i blicken. Retsamt leende, han var rädd för det och älskade det. Bilden av en partner i tillfälligt överläge.
”Hm” sa han. ”Jag gillar Lou Reed.”
”Inte så mycket som jag gillar honom” sa Louise. ”Jag borde få Nobelpriset i Lou Reed. Seriöst.”
Detta var innan Miss Gibson kom in i Joakims liv, många helgers slit, år av val, prioriteringar, badvaktsjobb i skavande flipflops, klorvattennäsa, bra bränna men noll framtidsutsikter.
”Jag och Jess brukade åka dit och ligga på varsitt badlakan och kolla in dig ditt lilla snyggo. Du såg alltid ut som du letade efter någon. Jess var mest kär i dig, men det var bara i början” berättade Louise.

När Miss Gibson kom in i hans liv började Joakim smyga med henne regelbundet. Lördagseftermiddagar, när Louise var ute på stan med sina kompisar i en prislappsvirvlande odyssé, söndag eftermiddagarna när hon hade yogakursen, tisdagarna när hon gick på Pilates.
Miss Gibsons strängar spändes, vibrerade…genljöd.
Joakim lekte lite. Testade sig fram. Och efter ett par timmar tog han sig igenom Perfect day, förbi dess grynnor och avgrunder, levande från första tonen till den sista.
Det var tyst i lägenheten. Joakim trummade försiktig med två fingrar på Miss Gibson – toktoktoktoktoktoktok – greppade henne runt halsen, tassade in i sovrummets blådunkel. Louise låg över hela sängen med täcket virat runt sig som en bomullslian.
Han satte sig ner, la hennes hår tillrätta, la Miss Gibson i knäet, strök henne på ryggen – huden slät, varm och solig – placerade fingrarna på greppbrädan och började sjunga.
Smeksam röst, som en varlig hand på hennes kroppslandskap:

Just a perfect day,
Drink sangria in the park,
And then later, when it gets dark,
We go home.
Just a perfect day,
Feed animals in the zoo
Then later, a movie, too,
And then home.

Och så lite starkare i upptakten till refrängen. Här kommer det! Here’s me and my guitar, babylingon!

Oh it’s such a perfect day,
I’m glad I spent it with you.
Oh such a perfect day,
You just keep me hanging on,
You just keep me hanging on.

Hennes ögon. Halvöppna.
Leendet i kudden, under hårslingorna.
Louise strök honom på armen.
”Kom och lägg dig” sa hon. ”Men fortsätt sjunga. Du kommer inte ångra det…inte direkt i alla fall.”
Ögonblicket efter: släckt lägenhet. Miss Gibson i fåtöljen och konturerna av en kvinna och en man under täcket.
Louise sover på armen.
Joakim ser på henne och sjunger vidare genom natten. Låg, mjuk röst. Kärleksviskningar. Som får dem att hålla ihop ännu en dag, en natt på väg till den kväll då hon fått nog och han fått nog och sången är slut.