iakttagelse nr 1

han har sönderspretat hår
någonting kallt växer, rör sig runt honom, de där vassa ögonen
svart blänkande stål

hon vill bara dansa, göra blodet tydligt
trots att musiken tagit slut
vill hon fyllas med de raspiga rösterna, det tunga

han vill inte prata
om alla de dåliga tripparna, om grått regn, om spjut i nacken
så han säger absolut ingenting, hänger tystnaden som ett skynke över sig:
och bara ler

hon har ögonen överallt
och bara på honom
siktar in sig på bankande toner, de som rispar upp hjärtat sådär vackert, siktar in sig på brännhet andedräkt

dagbokssvammel nr 1

Jag går på fest och trasslar ihop ärligheten med det svarta. Sunkiga soffor överallt. Vem var han den här gången? Han förföljer mig som en giftig ihållande klåda. Som om han var det röda i det jag känner.
”Har du skurit dig?” frågar mamma. Mamma vet ingenting. Jag sticker mig på taggiga tankar. Fan vad jag är röksugen.

iakttagelse nr 2

hon vet ingenting, kan inte lära sig
det är någonting som sitter i kroppen från början
antingen föds man till mörkerbarn, eller inte

han petar bort någonting osynligt från huden
rimmar poesi längs betongväggarna
han tycker om henne
hon gör honom verklig

hon kan riva upp allting sådär fort
ingen tid behöver gå
hennes ord fastnar i luften, hänger och dinglar
när de ramlar ner till marken krossar hon dem med foten

han har igenomträngande mörkbrun blick
har slutat med kajalen med ögonen finns där
de borde tränga igenom henne

dagbokssvammel nr 2

Jag går till skolan och trasslar ihop vad lärarna säger. Han sitter en jävla bänk ifrån mig. Pappa klagar på mina betyg, mina kläder, mina ord, mitt mörker. Här är jag. Få mig att känna någonting då.
”Du har inte ett enda vitt plagg, va?” Nej. Det är ingenting jag samlar på. Jag samlar på ord och färger. Sedan blandar jag ihop dem och gör KONST.

iakttagelse nr 3

hon skriver med passion, skriver sönder lektionerna
skriver på bänkarna, skriver i matteblocket, skriver sönder den mjuka
handflatan,
skriver blodigt, skriver om spyor, skriver om det farliga. skriver om honom

han hatar måndagarhan hatar hur det luktar på skolans toaletter
han hatar smutsdimman. han säger ingenting, behåller skynket:
och bara ler

hon pluggar inte, vet inte hur man gör
hon vill bara dansa, även fast musiken tagit slut
hon vill se honom och spy ut hjärtat som värker hårt där inne i kroppen

han mumlar till henne, det brusar och pumpar
han vill inte visa sina sneda tänder
hans läppar är bara som smala strimmor

dagbokssvammel nr 3

Jag väntar utanför klassrummet och han ser mig, jag trasslar ihop allt som går att trassla ihop. Han har brinnande ögon och jag leker med mitt stripiga hår. Livet krasar mot mina armar, mina ben, mig mage, min rygg, mitt ansikte. Krasar vansinnigt när han pratar med mörka toner, raspig röst. Vi skapar vår egen hardcoremusik tillsammans.
”Jag såg dig” säger han. Jag såg dig också, tänker jag. Jag har sett dig ett bra tag.

iakttagelse nr 4

hon ritar små svarta änglar med blankt hår
spottar på asfalten som vägrar svälja
hon ler mot himlen, den är grå och vackert strimmig. hon andas och röker med ryggen mot husväggen

han har väldigt stora händer, väldigt smala fingrar
han spelar piano och han har pianofingrar
pianot låter inte som hon
men det är ändå ganska vackert

hon ser honom
hon fimpar sin cigarett
hon har tunna svarta kläder runt kroppen
orden sitter inte ett dugg stilla i magen, vill spys upp

han håller henne i handen
hennes hand försvinner i den, de passar ändå ganska bra
han tycker att hennes hud är blek och mjuk, som hela hon

dagbokssvammel nr 4

Jag går hem och hans hand är stor och beskyddande, trasslar bara ihop fötterna några gånger. Jag vet att han inte bor nära mig. Han följde mig ändå. Mamma frågar varför det är första gången i hennes liv som hon ser mig le. Jag vill inte le. Jag hatar mitt leende.
”Jag tror att Adrian gillar dig” säger Elin. Jag vet inte vem Adrian är. Men jag tror att han är någon bortglömd som jag träffade på någon bortglömd fest, och jag tror att mina ärr slutat vara färska på handflatorna.

iakttagelse nr 5

hon dansar fast musiken tagit slut
dansar och dansar och dansar och blundar och ser ingenting, vill inte se
hon vill bara känna

han har egentligen ingen familj
han är egentligen helt ensam
han är egentligen trasig
men han vill bara dansa

hon tycker om hans läppar, hans brinnande ögon
hon har ingen annan
hon letar i sig själv och hittar bara trassel
men hon vet att det kommer trassla upp sig snart

han väntar på att skoldagen ska ta slut
han går inte längre på fester
han blir inte full, blir inte hög
han vill se hennes leende igen, även fast det är jävligt fjantigt

hon läser ur stephen king för honom
hon ser honom ligga och blunda i hennes knä
hon läser högt för honom
hon vet att han tycker om hennes röst

dagbokssvammel nr 5

Jag går inte på fest och mamma frågar inte. Jag vet att stjärnhimlen växer sig större för varje natt. Han sitter och viskar i mörkret, jag stirrar på honom så att han inte ska försvinna.
”Äntligen är skolan slut!” säger Elin. Ja, tänker jag. Men jag, jag har bara börjat.