- För böveln!

Herrn med stormhatt och käpp i polerat ädelträ knackade hysteriskt med bestämd hand, skaran av upprörda röster bakom surrade som ett helt samhälle agiterade bin. Från insidan av den åldriga porten hördes ett utdraget hasande eka, och en torr harkling. Ett gistet gnissel senare stod porten på vid gavel med en skinntorr gammal skepnad dränkt i dagsljus mitt i öppningen.
Ett blodlöst ansikte kisade sömnigt mot hopen utanför, färglöst och utan något som helst uttryck. Ögonen blängde ihåligt rakt fram, som fanns där ingen syn i dem. Ingen person, ingen glans.

~ Vad...

Rösten knarrade rostigt, blicken bestod oförändrad. Tystnaden lägrade sig som hade en osynlig ostkupa lagts över platsen. Mannen med hatten torkade besvärat en droppe svett från panan med sin dyra handske i tysk kvalitetsnappa, sammetssvart till kvalitén. En snoraktig väta avtecknade sig i det delikata materialet.

- Ni har befunnits... eh, skyldig till bedrift av naturvidrigt uppträde, otukt samt grov trots mot allmän sed. Lagen tvingar mig att uti egenskap av dess yttersta representant underrätta i ärendet.
Härmed kräver jag sålunda, understödd av laga plikt, att Ni, herr Woulff, underkastar Er föreläggande om fängsligt förvar. Vänligen följ med här, eller tvingas med våld.

En lång tystnad hängde i luften medan ett tunnt duggregn började falla. Himlen grånade, luften svalnade och tiden stod still. Dagsljuset mattades ned av det tilltagande regnet och otåligheten krälade som en samlign fångade maskar under kapporna på följet. Mannen med hatten blinkade nervöst, fingrande med käppen som borrade sig ner i grusgången där han stod.

~ ... kom in, stig på. Inte ska herrarna stå ute i såndant här usligt busväder och bli nedkylda. Nej seså, välkomna in i värmen..

Rösten lät plötsligt len och vänlig, nästan öm. Den gamle mannen svepte adligt med handen i en välkomnande gest. Han tog ett steg bakåt åt sidan för att lämna hallen öppen för gästerna at stiga på. Hans ljuslila läppar smalnade av i ett spänt leende och blicken skimrade nyanslöst men vaket. Håret stod i vilda tovor som hade han precis stigit ur sängen från en djup sömn.
Han manade ånyo, nästan förnärmat, och hans vilja hörsammades. Männen i allt våtare rockar och drypande hattar steg in. Allihop, samlade som en skock blöta får lockade av herdens trygga röst. Mannen med hatten skakade på huvet och klev in sist av alla, muttrande något ingen kunde höra.

En våldsam störtskur vräkte plötsligt ner utanför, så kraftfull att dånet från det nästan dränkte alla andra ljud. Dörren stänges med ett lågt gnissel och ljudet blev mer slutet, ekande tomt. Hallen var stor, nästan voluminös med sitt höga tak. Slottet hade stått oförändrat så länge folk i trakten kunde minnas, just som de äldsta av de äldre i generationer beskrivit det.
De visades fram genom det ena storslagna rummet efter det andra, genom salar och korridorer. Väl framme öppnades en väldig dörr i massiv koppar, dekorerad med de besvärligaste figurer. Bakom den bredde rummet ut sig som en vy, ett otroligt landskap av mossig sammet, ek och metall. Längs väggarna hängde porträtt i långa rader, det ena äldre än det andra. Hela rummet riktigt andades av historia, öden och minnen.

Plötsligt satt han där, som genom ett obemärkt trollslag, i en tronliknande fåtölj framför brasan. Med ryggen vänd mot sina gäster började han berätta en historia, en mycket märklig sådan. Flammorna från elden kastade långa skuggor över rummet vilket i övrigt belystes av enstaka vaxljus utspridda lite här och var. Utanför hävde sig stormen mot fönstren, vild och blöt. Männen satte sig håglöst på stolar och fåtöljer, gripna av stämningen, av slottsherrn och hans oväntade historia.
Mannen med hatten, vilken han för övrigt lämnat på en krok i hallen, stod tyst där mitt i rummet som hade all hans auktoritet slukats av stunden. Hans blick vändes allt långsammare inåt, tills all vakenhet tycktes vaggad bort i den ljuvaste slummer.


~ Hahahaha... haaaahahahaa...

Han vaknade med ett ryck, blöt av kallsvett över hela kroppen. Paniken grep tag om honom men han fann sig oförmögen att varken röra sig eller tala. Den gamle slottsherrn satt och skrattade triumferande för sig själv, ljusen hade brunnit ner och regnet utanför hade tystnat. Stormen var stilla, luften stod still. Framför hans blankpolerade galoscher låg en av de andra. Trasigt stirrande med vanställda anletsdrag. Huden på halsen var gulnat grå, full av sår. Händerna låg utsträckta som i en förstenad gest, pekadne med brutna fingrar på det äckligaste vis. Ena tummen saknades helt.
En iskall våg av spyfärdig ångest isade längs ryggen, men han förmådde sig inte till mer än en grund kväljning. Huden stramade kallt, håret kändes onaturligt skämt och smaken som avtagande tickade i gommen påminde starkt om gamla kopparmynt. Nästan söt, kvalmigt boken och tjock.

Minnen spelades upp för hans inre, en snabb färd genom tid och rum. Han såg sina barn, sin fru, sina föräldrar och syskon. En granne, en arbetskamrat. Han upplevde det igen, och igen. Sen blev allting svart. Allt blev tomt, tyst. Absolut intighet, ett besynnerligt rus nån stans mitt mellan ångest och frid



Några dagar senare vaknade han naken liggande under ett träd. Det var en gran, gammal och grov med tunga grenar hängande över sig. Nästan som om det gamla trädet försökte dölja något hemligt. Något skamligt.
Efter en stunds förvirrad självrannsakan satte han sig upp, försökte förgäves minnas något som helst. Men allt var svart. Han såg sig sömndrucket omkring i ett tafatt försök till orientering. I en fattig förhoppning om att upptäcka något bekant, något att identifiera sig med. En pinal, ett klädesplagg, vad som helst. Och där är låg den, en tidning, våt på sned.
Han tog upp den och förstod att han kunde läsa, både bild och text. Det handlade om ett våldsamt oväder, om en försvunnen man med anknytning till en ovanligt grotesk utredning om mord. Massmord. Något om en obskyr sammanslutning som ägnat sig åt ockult nekrofili, kanibalism och...

Bilden på en välklädd man upptog halva sidan med lydande bildtext; Francis Miller Beaufond, mannen, mördaren. Monstret. Spårlöst försvunnen.

Han stirrade grumligt på bilden, läste texten igen och förstod. Ett tunnt regn började falla. Natten stod still. Mannen stod still. Granen stod still. Allt stod still, tills vinden kom. Och stormen. Igen.