Jag mötte henne på en fest i början av december. Glöggprovning till starka ostar, pepparkakor i långa rader, Frank Sinatra svagt i bakgrunden och det obligatoriska minglet, tills jag mötte hennes blick. Efter det fanns bara hon.
Kommer inte ens ihåg hur hon såg ut. Sinnena slutade registrera. Endast hörseln var vid liv och det jag som jag slutat umgås med. Hur hon lyckades tränga in vet jag fortfarande inte men jag vet säkert att hon inte lämnat mig.
Två veckor har gått och jag kan inte annat än tänka på henne. För henne var min fascination så uppenbar att hon innan hon gick gav mig sitt telefonnummer. "Kom ihåg", sa hon, "du får inte ringa förrän om två veckor". "Varför inte", undrade jag. "För att du ska känna in om du verkligen vill det. Och om du hör av dig måste du lägga undan alla banala fraser och vara villig att söka djupt".
Fjorton dagar och jag vet ännu inte vad jag har att erbjuda henne.