hon rinner iväg, faller genom ansiktet, snubblar över rötterna och dör
som om själen var placerad under marken, all jord
hon upptar sökandet, grävandet;
strör det över kroppen, all jord

nästan hela tiden sitter hon i väntrummet
ögonblicket ligger tryggt i fickan, hon blåser
sömnigt ut sin smutsiga luft
bara väntar på männen med klockorna, deras bomb som kommer att bli, det vet hon, sin tickande brytingspunkt

någon knackar, bultar hårt
fasaden spricker och lossnar; hon somnar
någon andas, hostattackerna skär sig mot väggarna, bruset ökar och hon faller
stjärnan sitter felplacerad: precis över höger lår

hon blinkar och männen stannar, Han svävar och hon gråter när hjärtat flyger genom händerna
sedan bara spyr

*

flera gånger rensas det röda skinnet
hon står och väntar medan lamporna låtsas att de lever; rinner iväg igen, får munnen full av jord, bröstet häver mitt i rörelsen, hon snubblar över rötterna, några år går och hon dör men
ser på medan köttet, blodet, huden, hjärtat lindas in i gladpack
ser sin spegelbild i plasten, nej, rör över det med fingret;
månen är felplacerad: precis över bröstkorgen
men hon dör

upptar sökandet under all jord,
och bara väntar i det blixtrande väntrummet
igen