sanningen:

dagen hade varit blek,
rummet hade en ingrodd unkenhet
du satt på din sängkant
jag på din skrivbordsstol

min blyghet var som ren fulhet,
jag satt där med ett täcke av en slags obehaglig märklighet
över mig och i mig
jag såg bara på mina händer: för stora

och hur allt sedan imploderade
till ett svart  mörkerkrig
ammunitionen du hade lagrat innanför läpparna
vapnen svarta i din blick

du sköt mig så jävla hårt den där natten
tvingade mig ta av mig kläderna,
ta fram mitt hjärta
andedräkten var som is i halsen och jag som la händerna över din kropp

det regnade inte utanför då
var bara molnigt som vilken ostbågs-fredag som helst
bomberna tog slut; lämnade oss med en garderob
full av hemligheter och en jävla massa vin

du drogade mig med djupfläckiga ord
vad hade jag, förutom dina inlärda depressionsskuggor?
som om du visste någonting om mörker den gången
jag visste nog mer, där under täcket av mitt nerfrätna självförtroende

och sedan: hur jag reste mig från din jävla skrivbordsstol
kände hur sparven växte inuti min knutna hand
jag andades ut isen och såg den bli till snö
flingorna krossades mot ditt ansikte, sorgen kröp i ögonvrån

och sedan bara gick jag