Jag vill inte möta tvivlarna igen
inte när jag går genom elden
inte när jag testar mina gränser
inte när jag har lyckats bli vad jag
inte vill vara.

Varför ska jag ställa mig inför dem

De som vill att någon annan ska bekräfta,
ska bekräfta att lögnen de tror på inte är
sant, som om de inte vet . . .

feghet, trötthet, ensamhet och ändå inte.
Ingen är sannare än de lögner de tror på.
Jag vill inte bevisa för mig själv att jag kan
bevara min inre bild av världen. Det är som
det är och alltid kommer vara; sedan den dag
jag föddes. Då jag lyssnade på mig själv . . .
 Jag är bara förlorad . . . förlorad i mina egna begär,
förlorad i min kamp att bevisa och automatiskt
motbevisa, men vem eller vad ska jag motbevisa?
Allt är en del om vad som finns eller inte finns.
Allt visar en väg som leder någonstans eller en
vägg som blockerar vägen.
 
Vad som är inom mig, i sannhetens namn,
kommer uppenbaras och det kan ju vara så
att någonstans i världen finns det de som kan
skapa en jämviktstillstånd.

Måste jag se det för att tro? Nej, det behöver
jag inte. De finns säkerligen. Men jag måste
skapa mina drömmars verklighet och när de
kommer, låt de komma. Ju starkare man blir
desto farligare kan man bli utan att veta om
det. Den sanningen kan jag gå med på. Om jag
blir för stark .  . . låt de försöka upphäva min
påverkan men aldrig mig. Jag är