och hon andas lite närmare
säger att
vi är väl alla fulla av dom där hålen
de som gör oss
förgör oss

hos vissa är dom svarta
hos andra bara tomma
uttryckslösa
fulla av sorg
hos en del svämmar dom över
fyller marker av regn
blir midvinter
frost
det som håller läppar slutna


och hon ler och viskar
vi är väl alla fulla av dom

hålen
hos vissa gapar
ekar dom tysta


hos andra bara blänker dom till
fastnar i halsgropen
slinker in i ögonvrån
blir ett med tårkanalerna
och allt det där man andas