den röda stormen har svept mig
förbi – lämnat mig orörd
vinden tjuter kyla längs trottoaren
stannar en sekund i mitt hår
mellan husväggarna står jag i kompakt mörker
utan minsta frö av den svarta rädslan

stirrar i fönster
med mitt ansiktes smutsiga reflektion
jag vet – ingen har någonsin grusat mina ögon,
trasslat desperata händer genom mitt hår
jag kan bara se omvärlden sådär skälvande
med en oskulds klara blick
kan bara smaka mina egna ords svarta sälta,
veta deras bristfälliga förmåga att fräta hål
som för att vilja förgöra någonting som aldrig fått bli;
jag är tom på bultande erfarenheter

jag viskar under en månes iskalla närvaro:
mitt sinne vilar i trädrötternas krokiga händer,
i det mörka blodet av förvrängd poesi
jag förmår bara se genom trygghetens dunkel
vågar bara trä mig själv över tystnaden
som ett beskyddande lager över det som är skrämmande;
rädslan i sig är det enda jag egentligen fruktar

jag önskar jag kunde rasa inför dig
falla ner i den varma avgrunden – ner i din famn
jag vill möta lavan mot ryggrad utan tvivel
släppa den giftiga faran att fladdra fri, vara jag;
där mord växer i venerna
medan den dystra kärleken pyr i hjärtat

vinden stelnar som mina tankar, hakar fast
snö tränger genom molnen jag inte märkte fanns
jag vänder inte – bara höjer huvudet mot det klara och öppna
suckar med en vetskap i bröstkorgen:
jag är bara människa av kött och blod,
kanske spelar ljuset i mitt sviktade hjärta lika mycket roll
som den igenomträngande svarta magin
som alltid funnits där, ända ut i mina fingerspetsar

även när gryning tippar över hud
följer skuggan mina hälar, och även efter denna natt
kan jag inte ändra vädersträcken i mitt hjärta;
jag må vara farlig i osynligheten, men jag vet att jag fortfarande är
en flicka utan puls